Elisabeth lämnade efter sig många smycken som hon själv skapat. Det gjorde hon som hobbyverksamhet, för att få in några hundralappar extra varje månad, då sjukpenningen inte var så mycket att leva på.
Elisabeth låg 38 dygn på intensiven och systern Christine Aveholt Franzén satt där varje dag, på Akademiska sjukhuset i Uppsala, höll hennes hand och pratade med henne.
Nu har Christine, som bor i Örsundsbro, tagit tag i Elisabeths verksamhet som var att skapa och sälja smycken. Båda systrarna var kreativa och Elisabeth började göra smycken redan år 2010. Christine vill inte att Elisabeths smyckestillverkning ska vara förgäves.
– Jag är också kreativ, men har inte alls gjort smycken i den utsträckning som Elisabeth har gjort, säger Christine medan hon sorterar ur halsbanden som hänger på krokar i en hopvikbar låda.
Christine Aveholt Franzén skaparstation. Mycket av det som hänger uppe har Elisabeth gjort.
Christine Aveholt Franzén känner ibland på halsbanden och föreställer sig att hennes syster händer skapat och hållit varje pärla.
Elisabeth hade fortfarande kvar mycket material sparat när hon dog. Systern Christine Aveholt Franzén tog över allt när de rensade ur Elisabeths lägenhet och tänkte att hon skulle hålla verksamheten vid liv, även när Elisabeth inte längre fanns.
Elisabeth fick en hjärntumör som barn som visade sig ha cancerceller och fick flera följdsjukdomar efter det. Hon kunde inte arbeta i vuxen ålder på grund av hennes ohälsa och fick aktivitetsersättning.
– Den var inte så stor. Det var så att hon klarade sig, men hon började göra och sälja smycken för att få några hundralappar extra i månaden att göra roliga saker för, säger Christine.
Istället för att aktivera sig med kroppen såg hon till att aktivera sig med händerna istället. Elisabeth bodde i Björklinge norr om Uppsala, men hade kunder i hela Sverige.
– Elisabeth gjorde nog det mest för att ha någonting att göra. Hon var en liten olycksfågel, eller ja, hon drabbades av mycket saker. Som 19-åring så bröt hon foten och det läkte fel efter en operation, så hon hade ganska ont i ett ben. Hon kunde inte göra så mycket och behövde gå med rullator, säger systern.
"Hon ser ut som Upp här! Vi båda älskade Disney, så jag bad henne stå still så jag hann ta ett kort" berättar systern Christine Aveholt Franzén om Elisabeth, när hon stod där med ballonger i handen.
Christine Aveholt Franzén visar sin tatuering. Den gjorde hon några månader efter Elisabeths bortgång och det är Elisabeth som ritat ballongen och har skrivit sin namnteckning i, som hon signerade allt med.
Christine bestämde sig för att skapa en ny Facebooksida för smyckena, där båda systrarna fick en koppling till verksamheten. Hon döpte om verksamheten till Leifsdotters smycken. Systrarnas pappa heter Leif.
– Jag vill att hennes minne ska finnas kvar. Hon har ändå suttit med det här. Hon har valt ut designen. Det är hennes händer som har suttit och gjort de här sakerna. Jag kan sitta ibland och bara känna hennes närvaro i smyckena på något sätt. Det är fint när jag har gått igenom hennes saker och jag har hittat örhängen där det ena örhänget är klart men inte det andra, att jag får göra klart det åt henne, säger Christine.
Christine beskriver det som stärkande att få ta över Elisabeths verksamhet.
– Hon berörde många med sitt liv och det får hon fortsätta göra nu i och med att allt det här finns, säger Christine.
Christine Aveholt Franzén rätar till alla halsband i lådan.
Det här är en av Christine Aveholt Franzén favoritbilder på systrarna tillsammans.
Christine gjorde en IVO-anmälan efter Elisabeth gått bort då hon upplevde att Elisabeth på vissa sätt fick otillräcklig vård. Alldeles nyligen har Christine lämnat in en överklagan av beslutet.
– Det kanske inte kommer bli någonting av det, men jag vet att hon hade bråkat för mig, så då bråkar jag för henne, säger Christine.
Hur nära var ni som systrar?
– Väldigt nära skulle jag säga. Vi hade alltid en konversation igång på Messenger. Det var aldrig "jamen vi hörs sen", utan det var alltid igång. Vi pratade om allt, hela tiden, säger Christine.
Christine berättar att systrarna hade samma humor och delade samma intressen. De skapade smycken tillsammans.
– Vi delade mycket saker som gjorde oss starka tillsammans. Jag var ett år när hon blev sjuk. Eftersom hon var så sjuk när jag var liten så har det för mig inte funnits något annat. Jag tror att det gör att man liksom växer ihop, säger hon.
Christine Aveholt Franzén och Elisabeth var nära ända tills Elisabeths bortgång. De hade en stående Messenger-konversation på Facebook, där de hela tiden skickade varandra meddelanden.
Kaninen Prins Harry styr och ställer hemma i radhuset hos Christine Aveholt Franzén. Han hoppar upp och ner ur soffan, fnyser och sprätter med tassarna.
"Det här var lite våran grej, att bygga så höga torn vi kunde med Duplo. Våra byggen skulle helst gå över dörrkarmen" berättar Christine Aveholt Franzén.
Systrarna växte upp jämte varandra och gjorde allt tillsammans.
Operationen som gjordes på Elisabeth när hon var barn var på hypofysen i hjärnan. Läkarna behövde raka av henne håret för att kunna operera henne. Elisabeths kropp kunde inte heller skapa egna hormoner, vilket i sig ledde till svåra åkommor för henne. Christine minns tillbaka på tiden när systrarna var små.
– Vi hade en normal uppväxt. Det var ju mycket sjukhusbesök såklart för att hon behövde vård och så åkte hon på årskontroller. Jag kommer ihåg en gång. Hon hade en specialstol i skolan. Då berättade hon för mig att någon hade satt dit en lapp på stolen. Jag minns inte vad det stod, men jag var så arg. Då sa hon bara: "äsch, de är bara avundsjuka över att jag har fått en specialstol". Så hon var väldigt positiv. Aldrig att hon var ledsen eller klagade över sin lott i livet liksom, säger Christine.
När Elisabeths fot läkte snett i ung ålder fick hon börja gå med rullator. Det gjorde hon ända tills hon dog.
– Ingen 19-årig tjej vill göra det, gå med rullator. Det begränsade henne ju, säger Christine.
Christine beskriver Elisabeth som en varm person.
– Hon var otroligt snäll och hjälpsam. Jag vill sälja hennes smycken och dela hennes historia med andra, men framförallt hålla hennes minne vid liv.