Jenny skrev novellen efter att ha blivit utsatt för våld av hennes partner i flera års tid.
I tidigare artiklar som Enköpings-Posten gjort, har våldsutsatta kvinnor kontaktats och berättat om hur vardagen såg ut när de våldsutsatts av tidigare partners. En av dem är Jenny, som efter att ha tagit sig ur vad hon kallar för "Ondskans hus" skriver hon novellen om "Ondskan". Ondskan är mannen som slog henne och som hon var rädd skulle ta livet av henne själv och hennes dotter.
Utdrag ur novellen finns här, publicerad med Jennys tillåtelse.
"De stora grova smutsiga händerna höll ett bestämt strypgrepp om min hals, jag var övertygad om att greppets avsikt var att döda, ta slut på mig en gång för alla, detta skulle bli mina sista andetag någonsin. Han tänkte inte släppa. Jag chippade efter luft och sprattlade panikslaget med kroppen i hopp om att glida ur ondskans grepp. Jag kände hur kraften strömmade ut ur min kropp och det hur det sedan svartnade för ögonen. Mitt barn.
Efter ett tag vaknade jag av ett ihållande barnskrik. Jag låg i fosterställning på golvet. Jag visste inte om jag var död eller om jag levde. Allt jag visste var att mitt barn, som var nio dagar gammal, behövde mig. Hon behöver mig nu. Det smärtade kroppen efter alla slag och det gjorde ont att andas. Det gråtande barnet gav mig styrka att resa på mig. Jag var så sönderslagen att jag knappt kunde gå. När jag greppade väggen för att få stöd att gå, såg jag att mina armar och händer var täckta av blod. Vart blodet kom ifrån det vet jag inte, men att det kom ifrån mig, det förstod jag. Detta kändes oviktigt, för jag var tvungen att ta mig till mitt barn, fort. Hon ligger alldeles ensam i ondskans säng och skriker hysterisk.
Sängen är stor, gammal, sunkig och stinker rök. Den vackra lilla bebisen hör inte hemma här. Hon är alltför ren, oskyldig och snäll för att bo i ondskans hus. Jag måste ta dig härifrån nu, tänkte jag när jag närmade mig sängen. Tankarna strömmade. Jag hade ingen aning om hur länge hon hade legat där och skrikit för jag visste inte hur länge den senaste misshandeln hade pågått. Jag omfamnade mitt barn snabbt och satte mig mot sänggaveln och gav henne mitt bröst. Jag tog djupa andetag. Det gjorde ont. Jag försökte andas långsamt och tränga undan min rädsla i hopp om att hjärtklappningen skulle lägga sig så barnet slapp känna min panik. Jag stryker barnet varsamt över kroppen medan hon ivrigt och oroligt suger i sig modersmjölken. Tyst sjunger jag "du varg, du varg kom inte hit, ungen min får du aldrig". Dörren till sovrummet står på glänt och ljuset sipprar in i det mörka rummet. För en liten stund hade jag glömt bort ondskan. När jag vänder blicken mot dörren ser jag hur mörkrets härskare står där och ser ned på mig. Han säger ingenting, bara iakttar.
Ett kärleksrus jag aldrig någonsin känt tidigare. Jag beundrar mitt barn och förstår inte hur någon kan vara så vacker. I hela mitt liv har jag känt mig som ett olyckligt offer. Ångest, rädsla och uppgivenhet har präglat mitt liv. Fram tills nu. Mitt barn väcker de starkaste känslor jag någonsin upplevt. Mitt behov att skydda barnet från ondskan är något jag måste ta itu med genast.
Jag ringer polisen och förklarar min situation. "Oroa dig inte, vi ska hjälpa dig" säger polisen. Gör ingenting så kommer vi strax. Jag gick snabbt in till mitt barn igen för att titta till henne. Jag kunde inte fatta att jag äntligen tagit modet till mig att kontakta polisen. Jag vet att detta är barnets förtjänst. Jag böjer mig ned och kysser henne försiktigt och säger:
"Tack mitt barn, du har räddat mitt liv och jag ditt, jag kommer att vara dig evigt tacksam min dotter, tack".
Jag passar på att gå in på toaletten och tvätta av mig. Jag upptäckte att jag har en stor spricka i skallen, det är där allt blod har kommit ifrån, mitt hår är inte längre brunt utan rött och jag är alldeles röd runt halsen efter strypgreppet som jag trodde skulle bli min död, svullnaden i ansiktet är stor efter alla smällar. Jag packar snabbt ihop en väska med allt min dotter behöver, tänder lampan i sovrummet och ska sätta på barnet lite kläder. Jag ser att även mitt barn har fått blod på sig, detta är det sista blodet som ska spillas från din mor tänkte jag. Polisen kommer äntligen och berättar att de kommer ta oss till ett skyddat boende. "Jag sa ju att jag skulle ta dig till ett tryggt ställe mitt barn. Med tunga steg klev jag ur ondskans hus och jag kände hur stegen blev lättare ju närmare polisbilen vi kom. Jag kunde inte förstå att jag en gång för alla hade tigit mig ur ondskans grepp. Jag tackade barnet mitt ännu en gång.
Mörkrets härskare förlorade mot ljusets härskarinna. Moderskänslor och kärlek var mitt vapen. Inget eller ingen kunde stoppa mig nu. Mitt barn skulle mot alla odds skyddas, en gång för alla. Nu är hon trygg och vi kan knyta an i lugn och ro. Jag lovar att göra allt som står i min makt för att du ska ha det tryggt och bra mitt barn. Du räddade mitt liv och jag räddade ditt, tack".