Ledare Efter ovanligt snabba förhandlingar blir det sannolikt ett förbud mot olika engångsartiklar i plast inom EU. Detta efter förhandlingar mellan EU-kommissionen, EU-parlamentet och medlemsländerna. Förbudet gäller bland annat sugrör, bestick och bomullspinnar i plast. Miljöfaran med produkterna är dock inte användningen i sig, utan att människor slänger dem i naturen.

Även om plastförbudet också minskar nedskräpningen är det en reglering som riktar sig mot något annat än själva problemet. Men i stället för att förhindra nedskräpning med exempelvis hårdare straff väljer EU den klumpigare vägen som måhända hjälper miljön, men som också besvärar företag och plastkonsumenter i onödan.

Sådana missriktade, symboliska, åtgärder är särskilt populära just på miljöområdet. Ett exempel är Löfvenregeringens flygskatt, som straffar flygresandet i stället för det miljöfarliga bränslet. EU ser även ut att införa samma utsläppskrav på såväl vanliga som tunga lastbilar, trots att de senare kan dra ett större lass och på så vis bidra till färre antal transporter och minskade utsläpp totalt sett.

De olika straffbeskattningarna som alla är tänkta att rädda miljön präglas i många fall av ett tunnelseende, där endast en miljöfarlig aspekt ska attackeras. Inte sällan förskjuts då miljöpåverkan till något annat område. Ett tydligt exempel är den svenska kemikalieskatten på elektronik och vitvaror som infördes 2017.

Tanken med skatten är att uppmuntra industrin till att använda alternativa medel i produktionen av elektronik. Tillsammans med höjd elskatt blir dock effekten att hushållen uppmuntras att ändå köpa nya och mer energisnåla apparater, vilket minskar kemikalieskattens verkan. Samtidigt får miljön ta smällen av att ny elektronik hela tiden ska tillverkas. Största utsläppet sker vid produktionen och att byta apparater i förtid är således inte att sträva efter.

Att miljöskatter och -förbud inte alltid är direkt konstruktiva behöver dock inte vara något dåligt i vissa väljares ögon. Enligt en ny studie av bland andra Simon Matti, professor i statsvetenskap vid Luleå tekniska universitet, skiljer sig attityderna gentemot höjd koldioxidskatt på bensin grovt mellan höger- och vänsterväljare.

Högerväljarna blev mer positivt inställda till skatten då den matchades med sänkt inkomstskatt, samtidigt som stödet från vänsterväljarna tvärtom minskade något. Vissa väljare vill således att miljöskatter ska vara en belastning för privatekonomin, medan andra föredrar en kompenserande skattesänkning som gör läget oförändrat för de som faktiskt behöver använda sin bil.

Att miljöåtgärder ska vara konstruktiva för miljön och så skonsamma som möjligt för alla andra är således ingen självklarhet för alla. Förbjudna plastartiklar i EU är mot den bakgrunden inget oväntat beslut - det är direkt kännbart för många människor och företag, medan åtgärder mot nedskräpning bara berör de som faktiskt skräpar ned. Den tydliga symboliken i förbudet torde dock ha mindre faktisk effekt på miljön. (SNB)