Sanna Rengren var familjehemsplacerad i Enköping när hon var 14 år.
Det är ett perfekt skal. Hemmet vi kliver in i är som hämtat från ett inredningsmagasin. Tvillingdöttrarnas rum är en dröm och pricken över i:et är en söt kanin som sitter i en bur på golvet. Hemmet tillhör en familj, men här bor också en del hemligheter.
– Det var egentligen inget större fel på mig. Jag var lite rebellisk och hade ätstörningar. Den yngsta i syskonskaran i en bra familj, där mamma och pappa var gifta, säger Sanna Rengren.
Hennes föräldrar tyckte att det var lite för mycket kaos hemma ibland. Och en psykolog sa att en frivillig familjehemsplacering skulle göra Sanna gott. Då fick hon komma hemifrån.
Men Sanna ville hem hela tiden. Så hon rymde gång på gång. Efter några veckor flyttades hon från ett jourhem till ett familjehem, i Enköpings kommun. Det låg längre bort från hemmet i Märsta. Det skulle bli svårare att ta sig hem.
Sanna Rengren säger att hon levt med trauma i snart 20 år, som hon först nu börjat bearbeta ordentligt.
– Jag tycker att jag blev utnyttjad i familjehemmet. Det var en hästgård där jag fick göra sysslor i stallet istället för att gå i skolan. Och hjälpa till att byta blöjor. Vad hände med skolplikten liksom, berättar Sanna.
I hennes nya familj fanns flera placerade barn. Fem stycken från bebisålder upp till tonåren. Och även familjens egna två barn.
– Mamman gapade och vrålade hela tiden. Och det var ganska uppenbart att de tog emot barn för pengarnas skull. Och gratis arbetskraft, säger Sanna.
Hon bläddrar i en dagbok som hon skrev när hon bodde där och börjar läsa högt. Hon skriver gång på gång att hon bara vill hem, och att det inte är ett bra ställe.
Gäster fick inte prata med barnen, för att inte "bli smittade" av barnens dåliga egenskaper. Ingen från socialtjänsten verkade besöka henne för att se att hon hade det bra. Hennes föräldrar kom på något enstaka besök och då visade familjehemmet upp sina bästa sidor, menar Sanna.
Sanna Rengren skrev gång på gång i sin dagbok att hon bara vill hem, och att det inte var ett bra ställe.
– Mamman hade en bror som ofta var på besök. Han var också aktiv i hästvärlden och hade en gård i området. Men när man åkte dit var det typ två mil till närmsta granne. Ingen kunde höra dig skrika om man säger så, berättar Sanna.
Första gången hon blir paralyserad av morbroderns mentala övertag, var de i en soffa i familjehemmet. Han ville att Sanna skulle massera honom. Och det slutade med att han förde in handen innanför hennes trosor.
Familjehemsmamman krävde att Sanna och en annan placerad flicka i familjen skulle åka hem till hennes bror för att städa. Han hade problem med ryggen, så han behövde hjälp. De skulle få 50 kronor var.
– Första gången var vi två stycken som städade. Men gångerna efter var jag själv. Och då klarade inte jag av att ta mig ur det psykologiska övertaget han hade på mig.
Det skedde flera genomförda samlag.
"Jag klarade inte av att ta mig ur det psykologiska övertaget han hade på mig" berättar Sanna Rengren.
Sanna mådde dåligt och berättade i förtroende för en äldre tjej, som nyligen flyttat från familjehemmet, om vad som hänt. Men den hon litade på behöll det inte som en hemlighet. Utan hon såg till att socialtjänsten larmades.
– Det blev en mellanlandning hemma där jag kände mig skamsen och mådde dåligt. Men sen blev jag placerad på nästa hästgård och mockade 14 boxar om dagen.
Sanna säger att hon levt med trauma i snart 20 år som hon först nu börjat bearbeta ordentligt. Hon berättar sin historia för att barn med särskilda behov ska få sina röster hörda, inte för att det är synd om henne själv.
Sanna Rengrens liv verkar på ytan perfekt med man, barn och vackert inrett hem. Men vardagen blir påverkad av hennes traumatiska upplevelser hon hade i familjehemmet. Main coon-katten i Sannas famn sprider lugn hemma.
– Jag har man, tre barn, ett fint liv, vackert hem och är utbildad undersköterska och inom psykiatrin. Men jag blev aldrig mött på rätt sätt. Den rebelliska uppsyn och "lätta utvecklingsstörning" som BUP aldrig kom tillrätta med, var i själva verket en ADHD-diagnos jag fick först som vuxen. Hur har barn det idag när de blir placerade? Möts deras behov? Hur väljs hemmen ut? Och hur ser uppföljningen ut?
På bordet ligger högar med papper från kommunen, myndigheter och rättegångar. Mannen blev dömd i hovrätten för sexuellt utnyttjande av minderårig och fick 10 månaders fängelse.
Där hittar vi också ett par gamla kollegieblock som är välfyllda med anteckningar från Sannas mamma.
Sanna Rengrens mamma Tina Söderback berättar att hon tyckte de gjorde rätt. " Vi bad om hjälp och de tyckte vi skulle ta stafettpinnen".
Kan ni prata med varandra om allt som hänt, du och mamma ?
– Både ja och nej. Min version är att jag ville komma hem. Jag kände mig åsidosatt och utanför, säger Sanna.
Sannas mamma berättar för EP att hon kände sig rätt maktlös i allt som hände:
– Jag arbetade själv inom socialtjänsten och det här var hjälp vi tog emot när familjen hade det jobbigt. Vi trodde vi gjorde rätt. Det fanns ingen annan kanal för att få stöd. Sannas pappa och jag var förstörda och frågade oss själva sen vad vi gjort för fel. Och med facit i hand så var det väldigt dålig koll från socialtjänsten. Man undrar också på vilket sätt kommuner samarbetar när det blir sådana här placeringar, säger Tina Söderback.
"Jag ville komma hem" säger Sanna Rengren till sin mamma Tina Söderback när de läser igenom dagböcker och anteckningar.
EP fann Sanna när hon gick ut på Facebook och efterlyste den tjejen som hon berättat om övergreppen för. Utan att hänga ut familjehemmet eller berätta detaljer, så var det fler tjejer som kände igen gården och hörde av sig.
– Det verkar som om jag inte är den enda som blev utnyttjad på olika sätt. Jag hoppas verkligen att det inte är så idag för familjehemsplacerade barn och ungdomar. Att de ses som arbetskraft, som man dessutom får bra betalt för att ta hand om, säger Sanna.
Hon menar att enda vägen framåt och igenom traumat är bearbetning. Hon ser stark ut, men lider av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) som fortfarande begränsar vardagen.
– Jag har tur som har min man som stöttar mig, säger Sanna Rengren.
Sanna Rengren utsattes för sexuella övergrepp som 14-åring på ett familjehem i Enköping.