En dag när Lukas Renklint kom till jobbet hade en elev satt upp en ny skylt till hans rum, Lajvrummet.
På bottenvåningen av Heleborusskolan i Täby, med fönster mot skogen, finns ett rum som heter Lajvrummet. Där sitter Lukas Renklint. Han arbetar som lajvpedagog på skolan och har fyllt rummet med magiska ting, som drakar, spåkulor, monstermasker och annat som kan behövas när man lajvar. Det var genom lajvande som Lukas Renklint fick utrymme att upptäcka en viktig sak om sig själv. Att han är en transperson.
– Det var väl där jag la ihop pusselbitarna. Jag lajvade mycket som kille, och när lajvet var slut och folk bemötte mig som den de trodde jag var, då blev det tydligt för mig.
Nyss släpptes Lukas Renklints andra bok, Barnet av trä, en barnbok med inspiration från Pinocchio. Boken handlar om en snickare som täljer sig dottern Julia av en levande träbit. Men Julia inser snart att hon inte är en dotter. Han är en son som heter Erik.
Boken behandlar många av de frågor Lukas Renklint själv hade som barn, och frågor han möter i sitt jobb på skolan. Snickaren i boken är en förstående pappa och de utforskar den nya situationen tillsammans.
– Jag hoppas att den ska kunna vara ett stöd för barn som trasslar med liknande tankar eller hjälpa vuxna att ha bra samtal med barn om vad det kan innebära att vara trans. Jag vill att det ska vara en positiv berättelse man kan känna igen sig i.
Lukas Renklint är uppvuxen i Grillby och han beskriver barndomen som fin, men att han inte riktigt passade in.
– Jag har alltid varit den konstiga, tills jag började lajva och hittade andra knasbollar, skrattar han.
Att prata om allt var naturligt i Lukas Renklints familj. Han berättar att hans föräldrar alltid har försökt förklara så mycket som möjligt på ett sätt som var förståeligt för ett barn.
– Mina föräldrar var bland de första som fick veta när jag förstod att jag var trans. De har varit med under hela resan.
Att processen kan vara läskig för föräldrar är något Lukas Renklint säger att han förstår. I de flesta fall ska föräldrar vara vägledande och ha svaren, men nu går barnet en väg som de inte kan något om.
– Man vill så väl men kan samtidigt försvåra samtalen för man blir rädd att säga fel. Vuxna behöver ibland släppa idén om att de ska ha alla svaren. Ibland är det okej att be barnet berätta vad den behöver och rätta en när man kanske säger något den uppfattar som fel.
Lukas Renklint uppskattar att kunna ge eleverna kreativt utrymme där de får plats att leka och prova olika saker.
När Lukas Renklint var i tjugoårsåldern hittade han trans som begrepp, men det var inte helt att förstå vad transsexualitet innebär. Då, cirka 2010, fanns det inte alls lika mycket information som det finns idag. Lukas berättar också att det fanns mycket texter som beskrev kriterierna för "att vara trans på riktigt" och att det var tydligt att man kan vara fel.
– För mig var första steget väldigt mycket "kan jag få använda det här ordet, om jag börjar berätta för folk, vad händer om jag kommer på att jag hade fel?" Går det att trycka undan eller ignorera? Jag insåg att det inte var ett alternativ om jag skulle må bra.
Föräldrarna har varit en stor trygghet för Lukas: "Jag kunde åka hem till dem och bara vara jag. Allt det andra behövde inte vara med där."
Nu skriver Lukas Renklint på en ny bok om att vara trans, tillsammans med sin mamma.
– Det är ett supercoolt projekt, barn-förälder relationen består ju av så många saker, konflikter som aldrig har släppts. Nu måste vi ta fram och titta på dem igen. Det har varit terapeutiskt.