Kvartetten består av Helen Westerberg sopran, Eva Siljedahl Ankartun alt/piano, Göran Hagströmer tenor och Per Westerberg bas. Eva har varit kyrkomusiker i Veckholms och Boglosas församlingar.
– Kvartetten bildades när jag arbetade som organist i Frustuna församling i Strängnäs stift. Vår repertoar består av musik från olika tidsåldrar. På fredagens program står bland annat Oändligt han ger (svensk text Gunnar Hjorth, musik Gabriel Fauré), Det finns en väg (text Jonas Gardell, musik Calle Kindbom & Mats Tärnfors) och Gabriellas sång (text Py Bäckman, musik Stefan Nilsson).
På lördag gästas Giresta kyrka av blockflöjtisten Per Gross, som kommer till kyrkan tillsammans med Anna Laurin Paradiso (cembalo) och Mime Yamahiro Brinkmann (barockcello). Anna Laurin Paradiso kommer att spela på Giresta kyrkas egen cembalo. Tillsammans presenterar de musik från kungliga salar och stimmiga värdshus.
Liksom Eva Siljedahl Ankartun har Andreas Marmbrandt ett förflutet i Enköping. Nu bor han på Gotland med sin familj. Pop och rock stod på programmet till 30-års ålder. Men sedan hände något.
– I samband med att mina stämband kraschade fick jag kontakt med sångpedagogen Sonny Peterson. Jag är honom evigt tacksam för att han inspirerade, ledde och ”tvingade” mig till ett för mig nytt sätt att sjunga. Sedan dess sjunger jag främst klassiskt. Jag har ingen formell sångutbildning, utan har gått som privatist hos en rad sångpedagoger. Min bakgrund inom populärmusiken har nog gett mig ett försprång vad gäller till exempel rytmik, samspel och musikalisk intuition, men jag är fortfarande en usel notläsare, säger tenoren Andreas som ger konsert tillsammans med Erling Weibust violin och Jonas Marmbrandt piano.
– Jag har gått på Musikhögskolan i Stockholm, studerat fiol för Emanuel Hurwitz London och varit frilansmusiker i Folkoperans orkester, säger Erling .
– Jag och Erling Weibust har framfört varianter av programmet på Gotland . Konserten består av musikal- och operanummer för variationens och dynamikens skull. Enligt min erfarenhet och väldigt hårddraget har operaarior en tendens att bli storslagna, medan musikalnumren lämnar utrymme för närhet och intimitet. Jag älskar båda typerna av uttryck.
Den storslagna Nessun dorma ur Turandot av Puccini och Maria ur West Side Story av Bernstein/Kostal är ett par prov på vad som bjuds.