Frida tycker att få kvinnor får det stöd de behöver. Bilden är ett montage.
Frida blir dragen baklänges i håret längs golvet. Hon blir slängd mot en fönsterbräda inne i sovrummet. Jonas tar strypgrepp på henne, hon får svårt att andas och han trycker in sina tummar i hennes ögon. Frida är så nära på att dö. Hon tänker att om hon ligger still så kanske han slutar. Det här är inte första våldsdådet som Jonas utför mot Frida. I domen om den grova misshandeln står det beskrivet "hon hade ingen kärlek för sig själv under den tiden".
– Jag hade varit död om inte hunden hade kommit in. Det är inte Jonas som avbryter våldet, det är våran hund. Hade inte hunden hoppat upp där i en tro om att vi håller på och busar eller någonting, så tror jag att han hade haft ihjäl mig. Det var sekunder ifrån, säger Frida.
Frida träffade Jonas utomlands och han verkar vara en helt vanlig kille. Först flera månader senare får hon veta att han är avhoppare, alltså tidigare kriminell och en person med högt våldskapital.
I flera samtal med Enköpings-Posten, berättar Frida om hur våldet tar sig uttryck och hur hon flera gånger varit nära på att dödas av sitt ex. Frida vill inte att hennes son ska bli påverkad av våldet, men hon lever med en konstant rädsla för att hennes son eller hon själv ska bli hittade av exet. Hon lever på skyddad adress, men känner sig inte skyddad av polisen. Rättsväsendet har inte tagit hennes larm på allvar, menar hon.
Polisen skyddade Jonas genom att ge honom skyddsplacering, då han var avhoppare och tidigare kriminell. Men socialtjänsten placerade Frida på samma skyddsplaceringsboende som han. Trots att Frida ville lämna relationen och hade uttryckt det i samtal med socialtjänsten. Hon tycker att polisen i Uppsala kunnat göra mer och att de borde varit särskilt angelägna att ingripa när det fanns ett barn i bilden.
– Jag vill få fram poängen, att vi blir satt på skyddat boende, för att man ska skydda han mot gängvåld, men det är ingen som skyddar mig mot honom. Trots att polisen vet om Jonas kriminella historia, säger hon.
Frida påpekar det som hon kallar för "eftervåldet", där hon som kvinna får ta konsekvenserna av att rättsväsendet tar för lätt på hennes anmälningar och får stå till svars för att hon långsiktigt planerat och dragit ut på att lämna Jonas. Allt för att skydda sig själv och sin son. Hon har behövt vara strategisk i sitt tänk för att överleva och ha en framtid. Hon lever ännu i konstant rädsla av att hon själv, sonen eller sonens pappa ska bli skadade av Jonas.
– Det här är en inte en man som bara går på kvinnor. Han är fullkomligt galen när han drar igång. Han kan hata en människa. Han är fullt kapabel till att ta till ganska grovt våld mot människor han inte riktigt är nöjd med. Det är rätt uppenbar när man befinner sig i över 38 avsnitt i belastningsregistret, säger Frida.
– Min son var en skyddsfaktor, det låter jättehemskt men, där kunde Jonas utöva psykiskt våld. Han ville visa sig världsbäst. Jonas är slipad och hans våld var planerat. Under rättegången sa polisen att det var en kudde i brevinkastet, då de gjorde en räd den dagen då jag blev grovt misshandlad. Det var ju förmodligen för att dölja ljud ut när han misshandlade mig, säger hon.
Jonas är nu dömd till fängelse i över ett år. Han har nyligen överträtt ett nytt kontaktförbud mot en annan kvinna. Det enda Frida har att trygga sig med är att han har gått vidare med en ny. Hon vet att hans fokus nu ligger på någon annan.
– Det är fortfarande en skrämmande rädsla. Jag tänker så som han var i relation till mig så går ju han vidare, han släpper ju för att hitta nya. Det är väl det enda som jag kan trygga mig med. Men det som är så jävla hemskt är att jag vet att nästa kommer bli utsatt, säger hon.
– Det finns ingenting jag kan göra i det heller. Jag kan bara ha banat vägen för att det skulle bli lättare för honom att bli dömd nästa gång, säger Frida.
Frida lever idag med en ny sambo, på skyddad adress, långt bort ifrån Jonas. Men ändå finns rädslorna kvar.
– Jag har fortfarande svårt för när det blir mörkt och jag är själv hemma och hör ljud. Det kan jag bli rätt så uppstressad av. Men mest rädd är jag nog för min son. Jag är oerhört rädd för att min sambos namn och adress ska komma ut och att han blir target för Jonas, säger hon.
Hon tycker att samhället måste prata annorlunda om och till våldsutsatta kvinnor. Hon vill att rättsväsendet ska bemöta varje våldsutsatt kvinna med empati och visa sympati.
– Människor verkar tro att vi kvinnor som blir utsatta för våld är nästan intellektuellt funktionsnedsatta. Och det blir man ju när man blir ockuperad av rädsla och stress. Du kan ju inte tänka logiskt längre. Det blir bara kortsiktigt hela tiden. Den enda människan som kan lindra den ångesten, det är förövaren, för det är han du vill ha en upprättelse av. Och så går det bara runt, säger hon.
Frida hade önskat att man informerat henne mer i ett tidigare skede i våldsprocessen, så att hon fått veta vad som skulle komma härnäst.
– Jag hade velat att polisen hade förklarat rättsprocessen och gett insyn i vilket straffvärde vi pratar om. Vad händer om han inte blir dömd? Då är det bättre att jag inte medverkar. Den tanken finns ju hela tiden. Och det är det man läser om hela tiden också, säger hon.
– Jag har verkligen fått lära mig att lägga över ansvaret där det hör hemma. Det här är inte min skam att bära egentligen, men samhället gör att det blir så.
Frida och Jonas heter i verkligheten något annat.