När lärarfacken och LO ger sig på skolvalet sker det under falsk flagg. Det är ett spännande drag i dessa tider då debatten är fokuserad på ärlighet.

Facken skriver att skolor inte ska ha urvalsregler som diskriminerar eller sorterar bort elever. Men det är just sortering som är meningen med urvalsregler. Det finns för många sökande, alltså måste några väljas bort och reglerna är till för att skapa förutsägbarhet och stävja korruption.

Det vore vansinnigt att ta bort urvalsregler som gör detta och det är naturligtvis inte vad facken vill, de tyckte väl bara att det lät gott och fint att vara emot sortering. I själva verket vill lärarfacken och LO införa ett system där hänsyn ska tas till att det skapas blandade elevgrupper.

Det innebär att barn kan få en plats beroende på vilken utbildningsbakgrund föräldrarna har eller vilka områden de bor i. Och de kan precis lika gärna nekas plats på samma grunder. På vilket sätt denna osäkerhet ska skapa en tryggare skolgång för någon är oklart.

Vad värre är att lärarfacken genom att ställa sig bakom dessa krav signalerar att det är elevernas fel att skolan inte lyckas. Om bara eleverna kunde sorteras på rätt sätt så skulle skolan fungera utmärkt. Sprid ut de begåvade barnen och de som får hjälp hemma jämnt över landets alla klasser så kommer övriga elever att ryckas med. Fenomenet är känt som kamrateffekter och är ett vanligt slagträ i skoldebatten. Problemet är att det helt saknas belägg för att effekten existerar.

Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren har gjort en genomgång av forskningsläget vad gäller just kamrateffekter (Ett skolpolitiskt villospår, Timbro 2015). Heller Sahlgren gick igenom över 40 studier, såväl svenska som internationella, och kunde dra slutsatsen att om det alls finns någon sådan effekt är den försumbar och möjligen också negativ. Flera studier visar på att det omvända kan vara att föredra, det vill säga att en viss sortering av eleverna utifrån studieförmåga kan hjälpa till att höja snittet.

Vad som däremot är belagt som effektivt är kvaliteten på undervisning samt skolledning, det vill säga lärare och rektor. Det överträffar vida sådant som klasstorlek som också har en marginell effekt på resultatet men en framträdande roll i debatten. En bra lärare är bra även i en större klass och detsamma gäller för en dålig lärare och en liten klass.

Dåliga skolor kommer inte att bli bättre för att vi tvingar en del elever att gå där. Det enda som händer är att eleverna får sämre framtidsutsikter. Fokus måste ligga på att höja nivån på de dåliga skolorna. Detta gäller oavsett om de är kommunala eller privata, även om merparten av de riktigt dåliga skolorna som av en händelse är kommunala. Det är genom att försäkra alla en god skolgång som vi vänder utbildningstrenden och gör en positiv skillnad för framtidens unga, inte genom att försöka fördela dålig utbildning på ett visst sätt.

Att lärarfacken börjat betrakta eleverna som skolpolitiska redskap är beklämmande.