Jag "blev med kryckor" och kunde med hjälp av dem fortsätta forsa fram genom livet som ett annat jehu. När jag äntligen lärde mig namnen på de skelettsyndrom jag har, kunde jag också förstå varifrån problemen kom. Det berodde alltså INTE på att jag en gång i världen ramlat av en häst vid en hopplektion. Livet fortsatte med upp och nergångar.
År 2013 debuterade reumatismen (jag har reumatism, men jag är inte reumatiker, däremot är jag skelettmissbildad, för mig en livsviktig skillnad). Och den stängde sakta men obönhörligt till det jag tidigare kunnat. Till saken hör att jag aldrig har haft körkort då jag är att beteckna som halvblind, så det där med att ta sig fram på "apostlahästarna" var en självklarhet. Förmågan "ströps" alltmer och det blev till att finna andra möjligheter som i sin tur har gett ett ovärderligt nätverk av vänner som jag aldrig vill förlora kontakten med.
År 2016 fick jag hjälpmedel hemma i form av sittbräda i badkaret och handtag till toalettstolen. Samt en manuell rullstol. Den hade jag tänkt skulle följa med mig överallt så jag kunde vila min kropp men ändå fortfarande vara alert i huvudet. Den har följt med och den följer med. Men jag kan inte rulla den själv utomhus, det sätter skelettsyndromet i armarna stopp för. Förra året tyckte några i min omgivning till och ansåg att jag borde ha en elrullstol. Blev förvarnad av handläggaren att jag skulle förbereda mig för ett nej. Och jag var inte alls övertygad om att elrullstol var något förträffligt.
Döm om min förvåning när det sedan blev ett ja! Och då ska man veta att jag har i grunden aldrig något emot hjälpmedel som sådana, men jag som aldrig kört bil och knappt cyklat i trafikerade områden, funderade hur det där egentligen skulle gå. Fast först var det så mycket pappersexercis innan själva elrullstolen kom på plats därhemma, att jag blir alldeles snurrig av att bara tänka på det. I skrivande stund är jag och min arbetsterapeut i full gång med träningskörningen.
Att köra rakt fram är i grunden inte speciellt svårt, ens för mig som saknar syn på ena ögat. Och numera kommer jag ut ur förrådet där den står utan att mosa inredningen längs vägen. Trafiksituationen i sig kan göra mig riktigt skärrad stundom. Det som gör det hela ännu lite jobbigare för just mig, är att jag i grunden aldrig varit trygg utomhus oavsett dagtid eller inte. På den tiden jag kunde gå och därmed springa, visste jag att jag alltid kunde komma undan om det uppstod något jag uppfattade som ett "hot". Så länge jag har sällskap utomhus är det lugnt, men målet är ju förstås att denna elrullstol en dag skall framföras ensam.