Min bästa vän finns inte längre. Stor sorg.
Om man nu kan ha en grej som bästa vän.
Häromdagen gick jag med i en grupp på Facebook för de som "är födda på 60- och 70-talet". En nostalgisida med bilder där jag kastades in en känslostorm från barndom och tonårsgrejer. Det bara virvlade minnen. Jag mindes hur det kändes att öppna förpackningar med Fix+Foxituggummin, jag hörde introt till TV-Piraterna och blev genast sugen på att läsa en gammal Kitty-bok.
Sen kom den i flödet. Min bästa vän.
Jane Hellen.
Vi sprang ganska ofta hem till Mette efter skolan för att slänga oss över badkarskanten. Ingenting var mer underbart än att tvätta håret med schampo från Jane Hellen.
Så där hängde vi över den kalla emaljkanten och löddrade in våra nioåriga små kalufser. Vi fortsatte nog hela högstadiet med att springa i korridorerna och slänga med böljande, väldoftande hår för att killarna skulle bli knäsvaga.
Schampot och balsamets utformning på flaskorna hade en speciell form så de kunde stå nära varandra på badkarskanten. Tjejen på schampobilden gick itu när man förväntansfull tog den gröna schampoflaskan i sin hand, och skiljde det från balsamet.
Precis så kändes det i hjärtat när jag såg Jane Hellen i flödet. Hjärtat gick itu när doftminnet sköljde över mig. En så perfekt komponerad doft så man faktiskt blev lycklig ända in i själen.
Ibland i min vuxna ålder har det funnits att köpa i butik. Men nu har jag inte sett schampot på många år. Man vill ju bara säga "är ni helt dumma i huvudet som slutar tillverka en succé".
Snälla kom tillbaka. Killarna vill återuppleva när vi tjejer slänger lite extra med håret.
Snälla.