Tolv månader är lång tid. För alla ukrainare som i ett helt år hoppats att kriget ska ta slut känns det förstås ännu längre.
– Min granne blev träffad av granatsplitter och dog när hon besökte sin mans gravplats på kyrkogården, säger Nasty, 21, och visar nyheten på mobilen.
För tre veckor sedan flydde hon från Kiev, där hon jobbade med reklam, till Sverige och Enköping ihop med sin mamma och två småsyskon.
– De hade bombat två fabriker nära vårt hus. En fiskfabrik och en oljedepå som brann länge. Många hus blev förstörda.
Vi ses under en lektion i nybörjarsvenska, i Migrationsverkets transitboende på Ormvråksgränd. Vid bordet sitter även paret Roman, 35, och Nastasia, 38. Bara två veckor har gått sedan de flydde med sin nioåriga son från hemstaden Tjerkasy, mitt i landet, där de arbetade administrativt med utbildning.
– Vi har helat tiden hoppats att kriget ska ta slut men det bara fortsätter. Nu orkade vi inte mer, säger Nastasia.
– Allt har blivit ännu värre. Alla är rädda för missiler. Skolan är stängd. Det är svårt att förklara hur det känns att se sitt land dö. När vi hade bestämt oss för att lämna så gick det fort, säger Roman.
Vid långbordets kortsida sitter Nideen, 52. Han har också flytt från Tjerkasy, Ukraina, där han drev en snabbmatsrestaurang.
– Jag är född på Sri Lanka och har sett krig förut. Den här gången förstod jag tidigt att det var bäst att fly.
Sverige är helt okej, tycker de alla. De känner sig fria och trygga här. Men tankarna på hemlandet präglar allt.
Snön och kylan utanför fönstret är en ständig påminnelse om situationen hemma, bara ett par timmars flygresa bort.
Vissa ljud väcker också minnen.
– Vi har varit lite rädda för helikoptrarna som flyger här, de får oss att tänka på missilerna, säger Roman.
– Och så hör vi "ta-ta-ta", ljudet av skott från militärövningar. Jag trodde inte att det var sant först, faktiskt, säger Natalia.
De tillägger att de förstår behovet av att öva. Men deras son har haft svårt att sova sedan kriget började.
– Helikoptrarna är uppe för hastighetskontroller. Jag ska prata med militärförläggningen så kanske vi kan få information innan skjutövningarna, säger Lotta Karlström som undervisar flyktingarna i svenska, genom RF Sisu (Riksidrottsförbundets och studieförbundet SISU, reds anm).
Lotta passar på att förvarna ukrainarna om att Hesa Fredrik kommer bröla på måndag om tio dagar.
– Den kommer låta högt. Men det är bara fyra gånger om året.
Roman skrattar lite.
– I vår hemstad gick larmet varannan timme ett helt dygn, nyligen.
Krigstillvaron består av ständiga prövningar. Elavbrotten skapar stora problem.
– Jag fastnade i en hiss i tre timmar, säger Nasty.
Flera gånger skrattar de åt det absurda i krigets vardag. Åt kylskåp kopplade till bilbatterier, toaletter som inte fungerar och brunt "dricksvatten" i kranarna.
När jag frågar vad de tänker om framtiden tystnar de först.
– Hemma finns det varken arbeten eller pengar. Som civil kan du inte ens få vård på sjukhus. Alla skolor och sporthallar i vår hemstad är fulla av människor som bor där, säger Roman.
Miljontals är på flykt. Bostäder, skolor och sjukhus är förstörda.
– Vi har ingen plan nu. Jag har varit stressad i ett år och vet inget om vad som ska hända i Ukraina. Det finns ingenting för oss där, säger Natalia.