Libardo Garzón Murillo, hans fru Birgitta Flink och deras dotter Linnéa hade kommit till Sverige 2007 från Paris, där Libardo insjuknat och blivit totalförlamad. Med Birgittas rötter i Fjärdhundra och familj i Enköpingstrakten kändes det tryggt att återvända till hemlandet. Lägenheten på Lilla vägen i Enköping utökades 2008 med en inglasad uteplats som blev Libardos arbetsplats fram till hans bortgång 2015.
– Trots att han bara kunde röra huvudet och lyfta litet på axlarna satt han varje dag vid sitt staffli och arbetade. Vid sin sida hade han en assistent som hjälpte honom med att blanda färger och annat praktiskt. På nätterna skrev han böcker. Han gav ut två böcker på spanska i Colombia och hade just avslutat en roman, berättar Birgitta Flink, som träffade Libardo 1988 då hon arbetade på ambassaden i Caracas i Sydamerika.
Från den dagen de möttes ”exploderade” Libardos konst och han ägnade sig sedan dess på heltid åt konst i Sydamerika, Frankrike och Sverige dit UD-anställda Birgittas arbete förde familjen.
– Det var i Paris efter förlamningen han upptäckte att han kunde skriva på datorn med hjälp av ett bambu-rör i munnen och han fick idén att måla med pensel, dock i mer traditionell teknik än sin egen Garzón-teknik, hans personliga grundteknik.
– I Garzón-tekniken började Libardo med en svag skiss, han målade sedan tunna, små linjer och kurvor (bågar) som tillsammans formade en helhet och gav bilden en mening. Han målade med finaste penseln inom avgränsade fält, först åt ena hållet med en färgton och sedan åt andra hållet med en annan färgton och fälten i sin tur byggs upp till olika former. Han hade cirka 300 färgnyanser på sin palett.
I utställningen på Konsthallen kommer betraktaren att möta Garzón-tekniken. Den finns i alla hans verk, innan han blev sjuk, och dessa var ofta flerdimensionella som till exempel antifiguren - en osynlig bild som framträder negativt i skulptur och bild, vridbara målningar, glasmålningar (plexiglas), målningar med fram- och baksida (som till exempel Mona Lisa), konstverk i kubform, skulpturer i silver och brons eller smycken i silver och guld. Idéerna var många och tycktes aldrig sina.
Lördag 24 november har minnes-utställningen vernissage i Konsthallen. Då får konstpubliken möta en man som aldrig gav upp och som trots svåra hinder fortsatte att leva.
– Han var filosof, psykolog, författare, mästare i köket och såg aldrig några hinder när han bestämt sig för att göra något, ja han var en hjälte, säger Birgitta Flink.