Den 4 maj 1691 dog en 14-årig flicka som hette Annika Bengtsdotter. Hon kom från Lundtorpet i Torsvi socken men hon hade flyttat hemifrån för längesen då hon blev piga åt bonden Pär Matsson i Törnbo i Löt socken. När hon dog hade hon legat sjuk i en halv vecka och man hade kallat dit hennes mor, änkan Brita Mårtensdotter, som vakat över henne de två sista dagarna. Under den tiden hade Annika berättat varför hon låg sjuk och det var därför Brita nu stod upp framför häradsrätten och anklagade Annikas husbonde Pär Matsson för dråp.
Den 20 april skulle Annika och hennes husbonde gå och hämta vatten, och de bar då ett stort ämbar på en lång trästång som vilade på deras axlar. Annika snubblade under den tunga bördan och ramlade omkull varvid vattnet naturligtvis spilldes ut. Bonden blev tvärilsken, tog stången och slog Annika där hon låg. Annika skrek på hjälp men ingen kom. När bonden slutat slå henne tog hon sig hem till gården. Efter en och en halv vecka hade hon fått så ont i bröstet att hon måste lägga sig och sedan steg hon inte upp igen. Åtta dagar efter döden hade hennes kropp blivit besiktad av två av häradsrättens nämndemän och befanns vara rödblå ända uppifrån halsen ner till låren, förutom i veka livet och över höfterna där hon bara var blå.
Bonden Pär Matsson blev nu utfrågad och han bekände att Annika ramlat. Det var för att hon vägrat lyssna på honom. Pär hade sagt åt henne att gå på släta vägen, men hon hade varit envis och sneddat över en gräsplätt ”där inthet annat kunde skie än hoon måste falla” som han sa. När hon så ramlat hade han visst blivit arg (berättigat i hans ögon alltså) och slagit henne, men bara med ett enda slag över låren, absolut inget mer. Dessutom ville Pär tillägga att Annika haft någon slags bröstsjuka. När hon först kom till gården tillsammans med modern, hade modern berättat att de hade måst vila flera gånger efter vägen för Annika inte orkat gå för sin bröstsjukas skull. Och dessutom, berättade Pär, att den där stången hade fallit på Annikas bröst vid olyckan. Pär tog alltså inte på sig någon skuld överhuvudtaget, och till hans fördel vittnade också hans hustru som sa att hon visserligen hört Annika ropa på hjälp, men inte hunnit gå ut förrän Annika själv kom in, så det kan inte varit så allvarligt eller länge hon skrek. Dessutom, sa hustrun, hade Annika varit en näsvis och uppkäftig piga men det hade husbondefolket alltid haft överseende med.
Så kallades andra vittnen in. En grannkvinna berättade att hon hört Annika skrika både länge och väl, tvärt emot vad Pär Matssons hustru påstod. Sedan berättade Annikas moder Brita att Pär Matsson kommit hem till henne efter Annikas begravning och erbjudit henne förlikning, det vill säga en summa pengar mot att hon skulle ta tillbaka anklagelsen om dråp. Men Brita vägrade. Det här tyckte Häradsrätten var mycket misstänkt, och frågade Pär varför han försökt köpa sig fri om han var oskyldig? Jo, svarade Pär, det var bara för att han ville få ta nattvarden, och det fick han inte för kyrkoherden förrän han var fri från misstankar så han hade tyckt att en förlikning skulle vara en snabb lösning på problemet - det var allt.
Inga vittnen fanns på plats just när misshandeln skedde, och flickan dog inte förrän två veckor efteråt. Någon riktig obduktion kunde man ju inte göra för att fastställa dödsorsaken och Pär Matsson erkände inte så man kunde helt enkelt inte avgöra saken utan skickade den vidare till hovrätten.