– Jag har en son som har leukemi som behöver pengar till mediciner. Och i Rumänien kostar allt – mina barn behöver pengar till kläder, mat och skrivhäften för att kunna gå i skolan, säger Andreea.
– Hej, hej!
Andreea ler mot några medelålders kvinnor som med jäktade blickar drar in kundvagnar genom dörrarna till Stora Coop i Enköping. Strax efter kommer en äldre kvinna ut från butiken och stoppar glatt en sedel i Andreeas julglittriga papperskopp.
Tiggarna bedöms på senare år ha blivit färre i Sverige överlag men inte i Enköping. Andreea och hennes mamma Maria kom från Rumänien till Enköping för tio år sedan. Och för Andreea, som är 31 år och har fem barn, är handlingen att be om pengar ett sätt att ge sina barn ett liv som är bättre än hennes.
Hur kommer det sig att du kom till Sverige?
– Rumänien var inte bra. Vi hade inga pengar, jag fick inte gå i skolan och lära mig läsa och skriva och då var det svårt att få jobb. Jag vill inte att mina barn ska ha det så.
På frågan om hon har det bra i Sverige ser hon tveksam ut.
– Lite bra. Jag sover i bilen och det är kallt. Jag har ingen dusch och ingen varm mat, utan bara maten jag köper i affären. Jag har blivit lite sjuk.
Andreea har fått ont i halsen och tror att den är inflammerad. Hon har en tid bokad nästa dag hos Ria, Hela människans dagcenter och härbärge i Enköping, där läkare hjälper hemlösa utan kostnad.
Andreea kommer till Coop klockan åtta på morgonen och sitter sedan utanför med sin skylt som en kompis skrivit texten på till klockan sex på kvällen, även när temperaturen ligger på minus fem grader som den gör dagen vi är där. Är det inte så många människor i butiken sätter Andreea sig utanför Ica Maxi på Varvsgatan i stället. När hon är klar för dagen går hon till bilen som hon sover i.
– Jag har en son som har leukemi som behöver pengar till mediciner. Och i Rumänien kostar allt – mina barn behöver pengar till kläder, mat och skrivhäften för att kunna gå i skolan.
Andreea är separerad och har ingen egen lägenhet men hennes barn bor med hennes exmans mamma i Rumänien. Andreea tillbringar två-tre månader i Sverige och åker sedan tillbaka till Rumänien en ungefär lika lång period för att vara med sina barn. Hon och hennes mamma Maria brukar bytas av så att någon av dem är med barnen.
Tomas tycker sig ha märkt att färre människor ger pengar till dem som ber om det i dag.
– En period kring 2015 var många rätt givmilda men nu har det blivit mycket svårare att klara sig på att be om pengar. Det är också mindre vanligt att folk har kontanter på sig.
När jag säger att jag kan skicka en tidning med det här reportaget om henne till Rumänien säger hon att hon inte vill att jag gör det. Hon vill inte att hennes barn ska veta att hon ber om pengar här.
– Jag vill ha ett jobb. Men i Sverige så måste du ha ett svenskt personnummer för att kunna jobba och det har inte jag.
Tomas Lagerwall sitter i kyrkofullmäktige och kyrkorådet i Enköpings pastorat, är ordförande i PRO Trögd och är engagerad i utvecklingsorganisationen Hoppets stjärna. Han kom i kontakt med Andreeas mamma Maria då han såg henne sitta och be om pengar utanför Coop.
– Jag kände att jag ville prata med henne. Maria kunde dock inte svenska men eftersom jag kan många språk så kunde vi förstå varandra någorlunda bra ändå. Och sedan lärde jag känna hennes dotter Andreea som lärt sig svenska, säger Tomas.
När Tomas stod i närheten av Andreea tidigare under dagen kom en man fram till honom, tittade på Andreea och hennes skylt och sa att han inte trodde på hennes historia utan att hon säkert var delaktig i organiserat tiggeri.
– Men jag sa att det tror verkligen inte jag. Visst vet vi att organiserat tiggeri förekommer men Maria och Andreea har jag känt i tio år, jag hade märkt om de höll på med något sådant.
För Tomas Lagerwall handlar hjälpandet om medmänsklighet - och om hans kristna tro.
Hur uppfattar du Andreea och Marias situation?
– Som väldigt utsatt. Jag har sett bilen som de sover i och det är ju en ren skrotbil. Det säger en hel del om ens situation om man är beredd att sova där.
Tomas tycker sig ha märkt att färre människor ger pengar till tiggare i dag.
– En period kring 2015 var många rätt givmilda men nu har det blivit mycket svårare att klara sig på att be om pengar. Det är också mindre vanligt att folk har kontanter på sig.
För Tomas själv handlar hjälpandet om medmänsklighet.
– Jag tror på Jesus ord om att "allt vad I viljen att människorna skola göra för eder skola ni också göra för dem" och på sinnesrobönen – hur mycket jag än vill kan jag inte stoppa kriget i Gaza eller Ukraina, men det finns mycket annat jag kan göra. Till exempel hjälpa en människa som Andreea som utan egen förskyllan fått ett svårt liv. Jag tänker att det lika gärna kunde ha varit jag som satt där i kylan.
Andreea kommer till Coop klockan åtta på morgonen och sitter sedan utanför med sin skylt som en kompis skrivit texten på till klockan sex på kvällen, även när temperaturen ligger på minus fem grader som den gör dagen vi hälsar på
Andreea själv tror inte på att tjata för att få pengar.
– Jag säger bara "Hej hej". Att säga "Give me, give me" funkar inte.
Inte heller om folk är otrevliga tror hon på att säga så mycket. Några gånger har det hänt att någon skrikit åt henne att åka hem.
– Då är jag bara tyst. Fast en gång kom det en man som var full som rev sönder min skylt. Då sa jag till honom att han skulle laga den och polisen kom till slut och tog honom.
Vad kan man göra om man vill hjälpa dig?
– Fråga hur jag mår, om man kan köpa någon mat till mig, ge mig lite pengar eller pant. Människor som gör det har så stora hjärtan, säger Andreea och lägger en hand över bröstet.