Kerstin Andersson dukar upp och bjuder på kaffe till berättelsen om sitt liv.
Kerstin Andersson minns när hon var en liten flicka och fick gunga på gården. Hon lekte kurragömma vid de faluröda husen och körde sanning eller konsekvens bakom stallet.
– Ja, vart ska vi börja någonstans ens? Vi kanske tar det från början, säger hon med ett litet skratt medan hon packar ur picknickkorgen.
Det är Stiftelsen Nordiska museet i Stockholm som äger Kaplansgården i Härkeberga och har gjort det sedan 1929. Hon går långt tillbaka i tiden när hon berättar om vilka präster som bott på Härkeberga kaplansgård och vilka andra viktiga figurer som hjälpt till att bevara platsen, som fornvårdaren Albin Rylander.
– Jag minns farbror Albin såväl. Han brukade låta mig gunga, på den här gungan och det var bara jag som fick gunga där. Han var så speciell Albin, säger hon.
Albin Rylander, som står raklång på bron i ståtlig hållning, minns Kerstin Andersson väl som Farbror Albin.
Albin Rylanders sommarstuga, där han och frun vistades under somrarna efter giftermålet.
Albin Rylander beskrevs som "Sveriges värsta tiggare" under den tid han under 1920-talet cyklade runt på landsvägarna i Härkebergas närområde och tiggde ihop saker till Kaplansgården.
– Han var lite klurig när han skulle tigga, han gjorde det på ett fint sätt. Han lyckades tigga det där huset från Hjälsta och de här två från Tjursåker, berättar Kerstin Andersson och pekar på en stor avlång byggnad och två mindre timmerstugor.
– Han var så duktig med orden. Men du vet, folk kunde låsa dörrarna när de såg honom komma cyklandes längs vägen. För de visste i vilket ärende han kom. Men jag skulle vilja säga att det är tack vare Albin Rylander, som Kaplansgården som museum med alla bruksföremål finns kvar, säger Kerstin Andersson.
Inuti prästbostaden ligger prästens kontor. "I detta rum önskar man att väggarna kunde tala" säger Kerstin Andersson.
Vårdträdet. Planterades av en man på 1860-talet och har förgrenat sig och vuxit sig stark ända sedan dess. I dag är det gårdsplanens stora stolthet.
Tretton kaplaner verkade i Härkeberga mellan år 1689 och 1916. Alla utom den sista kaplanen hade familjer och var gifta. Den sista prästen som bodde där hade ett ensamt liv, berättar Kerstin Andersson.
– Han kurerade sig mest, säger hon.
Kerstin Andersson är med i Härkeberga gilleförening och hon låter minnet av människorna som bott på gården leva vidare. Det är fyra generationer i hennes släkt som bott och levt i Kerstin Anderssons släktgård bredvid Kaplansgården. När Kerstin Andersson och hennes man fick barn skapade hon traditionen att sitta på trappen framför Hjälstastugan och läsa om tomten i juletid.
Kerstin Andersson förvaltar nycklarna till kaplansgården.
– På vintern, då har jag gjort till tradition för mina barn och barnbarn, att vi sitter här utanför och så läser jag "Tomten" av Victor Rydberg. Vi har en fårskinnspläd och lykta. Och här ser man ju tomtarna springa! Det kommer alltid en tomte då och springer förbi här, men den har alltid så bråttom, så den säger bara "hoho" och sen springer den vidare, säger hon med ett finurligt leende.
Midsommarstången står kvar sedan midsommarfirandet.
Traditionsenligt med gärdsgård.
Härkeberga kaplansgård är en del av Nordiska Museet i Stockholm.
Kerstin Andersson har bara en liten grind som skiljer hennes hus och tomt från Kaplansgården.
– Man ska inte skryta, men jag brukar säga att jag har Sveriges vackraste granne! Folk säger att det är så harmoniskt här. Och då brukar jag säga – om det har bott tretton präster här är det klart att det blir fridfullt, eller hur?
Medlemmar ur Härkeberga gilleförening visar upp gården, på frivillig basis, varje helg till den 25 augusti. Gilleföreningen i Härkeberga är levande; med after work, idrottsdagar och bastukvällar, där folket i bygden får möjlighet att umgås.
– Hade vi inte haft gilleföreningen hade Kaplansgården stått och förfallit, säger Kerstin Andersson.