I Rolf Karlssons smidesopus finns över 40 beställningsjobb för kyrkor landet över; privatbeställda ringar, smycken och skulpturer; en uppsjö smideskonstverk från ljusspeglande silver till putsat guld. Skapelser som kommer att överleva för lång tid framöver. Fram till den 2 april 2022 finns en summering av hans verk på utställningen ”Summa Summarum”, på Enköpings museum.
Det är en tassande Rolf som på stöd från en rullator möter upp i hallen i hans hus i Villberga, utanför Grillby. Handskakningen är hård, vilket är ett naturligt kännetecken för en erfaren smed som han.
— Jag kan direkt se och känna på någons händer om den hållit på med smide, säger Rolf.
Rolf och hunden Pelle Karlsson sätter sig i vardagsrummet och Pelle tar plats ovanpå Rolfs axlar och huvud.
Med hunden på huvudet berättar Rolf hur han ärvde sin fars intresse för konst och måleri.
— Jag var helt såld på konstnärsyrket.
Som 17-åring började han studera till guldsmed och efter fyra års utbildning gick han ut som skolans skickligaste elev med både gesällbrev och ett stipendium. Rolf började arbeta för guldsmed Claës Giertta och 1973 avlade han mästarbrevet i guldsmide och startade samtidigt sitt eget företag. På frågan hur många timmar han lagt på sin guldkonst svarar han rakt:
— Det är det enda jag har gjort. Sedan 1964 har jag gjort det varje dag.
Den stilla mannen med den livliga hunden på huvudet blir till en säregen tavla i vardagsrummet. Rolf och Pelle trivs med varandra. Men efter ett tag tvingas hunden, till sin stora besvikelse, att hoppa ner.
Rolf har haft butik i olika lokaler i Stockholm och utställningar runt om i landet. Den första hade han 1975 i Umeå, långt bort från Stockholm.
— Om den skulle gå åt helvete så skulle ingen veta om det i Stockholm.
Men det blev ingen flopp – snarare tvärtom, och självsäkerheten för sin konst efter utställningen växte.
– Att jag var duktig det vet jag och det skäms jag inte för.
I sina smidesbutiker har Rolf varit mästare åt ett femtontal lärlingar genom åren. Och beröm för Rolfs smide kryllar det av. Annika Gustavsson, som idag är guldsmed i Visby, förklarar varför hon sökte sig till Rolf år 2010.
– När jag ville lära mig guldsmide, så ville jag lära mig utav den bästa.
SaraMi Liljeholm började jobba för Rolf 2003 och även hon prisar hans konst. Hon lyfter även fram Rolf som person i hans mästarroll.
– Han var ingen auktoritär chefstyp. Han låter ofta som en hård och butter sur-gubbe men är en väldigt fin person. Han är ganska känslig och får lätt gåshud om han blir berörd.
Men att driva en smidesbutik har också haft sina nackdelar. Inte nog med flertalet inbrottsförsök, som i praktiken varit nästan omöjliga att försäkra sig mot, kom dödsstöten för butiken på lilla Essingen våren 2017 när den rånades i en ”smash and grab”-kupp där smycken stals.
— Det enda som fanns kvar var glas efter att de slagit sönder montrarna.
I samma veva drog Rolf sig undan till sitt hem och ateljé i Villberga. Han och hans fru Annika flyttade till det gamla skolhuset i Villberga 1977.
— Jag föll pladask för både hus och läget.
Vardagsrummet, där Rolf och jag nu blivit serverade lussekatter och italienska mandelkakor av Annika, var ursprungligen ett av skolhusets klassrum. Genom åren har han flyttat flera gånger, från barndomshemmet i Åtvidaberg, till Strålsnäs, till söder i Stockholm för att till slut landa i Villberga.
– Folk som inte flyttar på sig geografiskt några gånger under sitt liv kan inte riktigt veta vart de bor någonstans, konstaterar Rolf.
För fem år sedan fick Rolf reda på att han drabbats av Parkinsons sjukdom och kan därför inte längre hålla på med smideskonsten som han gjort sedan 1964.
— Jag har sålt nästan alla verktyg, lusten är borta. Innan Parkinson hade jag absolut inga planer på att sluta jobba, jag skulle jobba ända in i döden. Jag skulle dö på min post.
Idag har Rolf funnit sig i ödet med att Parkinson förändrat den planen. Istället får han utlopp för sin konstnärliga kreativitet genom att måla. Det är inte lika fysiskt krävande vilket är positivt.
Han visar upp sina färgsprakande abstrakta motiv och hans egenkonstruerade träramar. Han har skrivit en dikt om sina tavlor: ”De kraftiga ramarna jag tillverkat kan ses som ett staket för färgerna, så att de icke får för sig att bege sig och fly. De ser ut att kunna försöka med detta. De behöver tämjas.”