När Catarina Larsson berättar är det svårt att hänga med i svängarna. Skratt och händer beskriver det hon skapat; allt det lysande som lämnat det kombinerade hemmet och ateljén i Löt, någon mil söder Enköping.
I mångt och mycket handlar det alltså om en lampa. Massor av lampor. Eller snarare belysta mobiler, allt från knappt metern till gott och väl tre, eller fem meter – i alla fall stora nog att i olika utförande fylla innertaket på Arlandas terminal 4 under flera år.
– Jag värjer mig mot uttrycket konstnär. Jag är formgivare, utbildad i Borås på textilhögskolan, och med största delen av yrkeslivet som projektledare på Ikea, främst i Uppsala men också i Västerås och Stockholm.
I det som Catarina Larsson kallar vuxen ålder, året var 2004, fick hon idén som många skulle kalla genialisk. Slut var det i alla fall på Ikea-karriären.
– Jag vaknade en morgon och såg vår rullgardin. Jag som länge letat efter ett material, vitt och transparent, som kunde skäras eller klippas utan att det fransade sig.
Catarinas idé var att göra en lampa, eller snarare en mobil som skulle skimra och återge ljus mjukt och diskret. Tålig, men ändå graciös. Hur skulle det hela gestalta sig?
– När jag väl fått materialet klart för mig ringde jag Sveriges största rullgardinstillverkare. Men säljaren var mer än skeptisk; att göra lampor av en rullgardin?
– Mittpunkten i de blommor jag skulle klippa ur gardinväven blev en rund mjuk möbeltass, självklart också den uppträdd på nylonlinan. Men det behövdes många. Jag tömde en affär två gånger innan grossisten gav med sig och levererade direkt till mig.
Det började på Stockholmsmässan. Succén fortsatte ”i galen fart” med utsmyckning av flera restauranger, SVT:s morgonstudio och kronan på verket: Arlandas avgångs- och ankomsthallar, i en av flera versioner sommarolympiadens ringar 2008.
– Det handlade om gigantiska mått, de största installationerna var upp mot fem meter innan säkerhetsavdelningen fick fnatt.
Också på andra sätt fick det hela rent otroliga proportioner: Utställningar, uppmärksamhet i media båda utanför och i Sverige, därtill återförsäljare som närmast slogs om Catarina Larssons lysande produkter.
– Min make P-O, som faktiskt är konstnär på riktigt, fick lägga ner allt vad han höll på med och i stället vara chaufför, hämta och köra ut leveranser.
– Hela familjen klippte, stansade och skar ut blomblad från rullgardinerna så det sprutade.
Under mer än ett decennium, alltså fram till ett par år sedan var gården i Löt helt upp-och-ner vänd.
– Vi nådde bokstavligen talat taket i det ombyggda hönshuset, svinstian och traktorgaraget.
Vad händer nu? Efter ovanligt lång väntan svarar Catarina Larsson:
– Det kommer en utställning på Alsta trädgårdar i Örsundsbro till sommaren, och senare väntar Sadelmakarlängan i Österbybruk.
Kan vi vänta oss nya lysande skapelser?
– Det har tagit flera år att hämta mig från den förra chocken. Har nog tänkt mig något försiktigare och mer diskret den här gången.