Att ångra att man fått barn är tabubelagt och få vill prata öppet om det. Men efter den israeliska sociologen Orna Donaths bok "Regretting motherhood" har det öppnats en diskussion kring ånger och vad ånger beror på.
Annika, som egentligen heter något annat, var aldrig intresserad av bebisar. Hon drogs inte till små runda bylten med gropar i händerna så där som hennes väninnor gjorde. När hon tänkte på sin framtid kunde den lika gärna vara med som utan barn. Hon var inte ens säker på om hon till varje pris ville ha en relation.
– Utifrån vad jag hade med mig från mitt eget föräldrahem upplevde jag att en relation tog mer än det gav. Det jag såg var förminskande och begränsande. Jag hade inte någon kärleksfull relation att ha som förebild, så varför skulle jag då välja att leva i en?
När Annika var 32 träffade hon en man som var tio år äldre. Han hade barn sedan tidigare och med honom kändes det som att hon både ville ha barn och att det inte skulle bli så tungt eller svårt som hon tidigare befarat.
– Jag ville ge familjelivet en chans utifrån att jag annars inte visste vad jag skulle missa. Och så tänkte jag att om det inte fungerade så kunde jag ju alltid bli singel igen. Jag ville inte gå genom livet och ångra att jag missat något.
När sonen väl kom upplevde Annika väldigt mycket oro – trots att han var frisk och allt var bra. Hon har i efter hand reflekterat över om det kan ha varit en förlossningsdepression som hon aldrig tog itu med. Oron i kombination med alla sömnlösa nätter som hör småbarnsåren till samt att hennes man lämnade henne väldigt ensam med att ta hand om sonen, gjorde att hon började må allt sämre.
– Att få barn är det värsta jag har gjort. Det blir ju aldrig klart. Vasaloppet är ju ingenting. Jag borde ha krävt av min man att han skulle gjort mer, men det gjorde jag inte.
Annika blev snabbt involverad i sin mans företag och utan att hon hade förstått hur det hade gått till hade hon blivit projektledare för både barn, man, hus och bolag.
– När min man inte åt lunch blev han grinig, och för att undvika det tog jag på mig ansvaret för att göra hans matlådor.
På det sättet fortsatte det medan hon hela tiden tänkte att allt skulle bli bättre så småningom. Mannens frånvaro i relationen till sonen gjorde att hon kompenserade med att reagera vid minsta blinkning från sonen, vilket skapade en stor stress.
– När vår son skrek kunde min man säga att han kunde få ligga och skrika. Han var lite mer att det som inte dödar det härdar och vi hade över lag väldigt olika syn på barnets uppfostran.
De första två åren tänkte Annika att det skulle bli ett barn till, men ju mer tiden gick desto mer kände hon att hon inte orkade med att göra proceduren en gång till.
– Jag upplevde att jag bara var en funktion till slut. Jag skulle se till att alla hade mat, skjutsa, fixa matlåda och sen kom en ny dag igen. Mitt liv var inte mer än så.
Även om hon kände kärlek till sin son var det en stor bit av hennes personlighet som kommit i kläm. Hon hade alltid varit en person som haft ett stort behov av att vara ensam och tänka klart en tanke. Hon hade drömmar om projekt hon ville genomföra, hon ville utvecklas, lära sig nya saker och i valet mellan trygghet och frihet skulle hon alltid välja friheten. Samtidigt lyssnade hon avundsjukt på kompisar som inte verkade ha några andra behov än barnen och att klara av sitt arbete.
Annika har aldrig tvekat på om hon älskar sin son, men föräldraskapet var egentligen ingenting för henne. Hon lyssnade avundsjukt på kompisar som inte verkade ha några andra behov än barnen och att klara av sitt arbete.
De flesta föräldrar kommer trots allt ut ur de tuffa småbarnsåren med någon sorts underförstådd konsensus om att det ändå var värt det till slut. Så känner inte Annika.
– Hade jag vetat hur jobbigt det skulle bli hade jag aldrig skaffat barn. Det är inte värt det. Det är inte värt all stress som sätter sig i kroppen. Eftersom min son nu finns ångrar jag inte honom, men föräldraskap är inte min grej helt enkelt.
I dag är sonen tio år och sedan fem är tillbaka är Annika skild från sonens pappa. Hon har ensam vårdnad om honom delvis till följd av att hennes exman gått in i ett alkoholmissbruk. Sedan en tid tillbaka lever hon med en ny man som har två söner på halvtid och att vara trebarnsmamma på halvtid har hon inga problem med.
– Färdiga barn kan jag gärna ta hand om, men jag vill inte föda dem genom min egen kropp. Och jag vet att jag är en jättebra mamma. Min son berättar om allt som skaver i honom. Jag berättade ju aldrig någonting för mina föräldrar.