– Det är ju sjukt att man ska känna att man gör något kriminellt när man berättar för tidningen om hur vi har det på jobbet.
Det säger en av de åtta som EP träffar en dag i oktober. De har alla tagit mod till sig för att ens våga träffa tidningen trots att de lovas anonymitet. Bara Elisabeth Lantz vågar träda fram.
– Jag kan inte förlora mer än jag redan gjort och jag mår så dåligt att det inte kan bli sämre, säger hon.
De åtta jobbar inom olika avdelningar, några av dem har aldrig träffats tidigare men när de genom arbetskamrater fått höra att några ska träffa EP har fler velat hänga på.
– Det här måste komma fram, det måste få ett slut. Vi orkar inte längre. Vi har försökt lyfta problemen på alla tänkbara sätt men cheferna håller varandra bakom ryggen och när vi säger något straffas vi för det, säger de.
De har alla individuella upplevelser av sånt som gjort att de mår psykiskt dåligt, är stressade och överväger att sluta på jobbet. Dessa händelser skulle vara utpekande att berätta om men där finns flera gemensamma nämnare som alla utmynnar i ledarskapet från en och samma chef.
– Man blir sjuk till slut, vi har nog alla varit sjukskrivna. Jag måste ta sömnmedicin och antidepressiva läkemedel för att kunna fungera, säger en av dem.
De berättar om ett ledarskap som de upplever drivs av makt och med hjälp av härskartekniker. De säger att de anklagas för saker som aldrig hänt, att de läxas upp som småbarn, både på möten och individuellt. De pratar om en chef som fryser ut vissa, som vägrar heja och titta de personerna i ögonen, som har en attityd som dumförklarar dem och som skriker åt dem.
De säger att de ofta kallas på så kallade medvetandegörandesamtal. Dessa samtal ska användas när medarbetare misskött sig på något sätt och är arbetsgivarens verktyg för att se till så de anställda följer sina anställningsavtal.
– Vi kallar det för skämssamtal, det är typ som en domstol. Chefen använder det för minsta småsak, så fort hon inte tycker att vi gör som hon säger så hotar hon med det.
Alla har de varit inkallade på skämssamtal, några mer än en gång. En av dem berättar om ett tillfälle då hon inväntade besked från vårdcentralen om ett läkarintyg. Eftersom beskedet inte hann komma innan chefen gått hem tänkte kvinnan att det var ok om hon väntade med att ringa chefen dagen efter. "Men det räckte för att få ett skämssamtal".
Men varför slutar ni bara inte?
– Det har nog de flesta övervägt. Men då får hon ju som hon vill, hon gör så här mot dem hon vill bli av med, menar de.
Elisabeth Lantz är den enda av de åtta som inte säger att hon är rädd för vad som kan hända henne om hon berättar öppet. Hon säger att hon har försökt få både politiker och förvaltningschef att reagera men att ingenting händer. Sedan i somras driver Kommunal hennes ärende.
– Arbetsgivaren har ju rätt att omplacera folk med kort varsel, det vet jag. Den rättigheten använder chefen sig av ofta och ofta handlar det om personer som kommer tillbaka från sjukskrivning. Många går hela tiden omkring och är rädda för att bli omplacerade, säger Elisabeth Lantz.
Hon är undersköterska och hade en samordnarroll på ett boende när hon plötsligt en dag fick veta att samordnarrollen skulle bort och hon behövde omplaceras. Hon berättar att hon fick välja mellan fyra alternativa arbetsplatser.
– Men när jag tackade ja till en av dem så gällde inte erbjudandet längre. Chefen hade bestämt åt mig och jag fick veta att om jag inte tackade ja innan torsdag i samma vecka så skulle min tjänst i kommunen avslutas, säger hon.
Elisabeth berättar om omotiverade utskällningar och påhopp som hon och hennes kollegor menar är rena falsarier. Vid ett tillfälle medan hon var sjukskriven hade hon en sms-konversation med en kollega. Detta ska chefen ha fått reda på.
– Hon ville veta vad vi skrivit till varandra och krävde att jag vidarebefordrade konversationen till henne.
Flera av de andra flikar in att de också varit förbjudna att ha kontakt med sina arbetskamrater på fritiden. Detta krav ska dock inte ha framförts av den aktuella chefen utan av en chef under henne.
Personer som förvägras gå till företagshälsovården när de mår dåligt, eller att chefen ska bestämma vad de får ta upp på företagshälsovården är andra exempel som de menar att chefen är ansvarig för.
– Hur kan detta bara få pågå, att så många mår dåligt och inget görs, frågar de sig.