Polisens vardag
Johan Blomberg har jobbat som utryckningspolis (IGV, ingripande verksamhet) sedan 2011 i Enköping.
– Det var bara rakt ut i radiobilen dagen efter aspiranttjänstgöringen var avklarad, berättar han.
Inriktningen mot akuta händelser och att jobba i skift är ett medvetet val, ett val som han känner passar honom.
– Jag blev polis för att åka polisbil. När kroppen sedan säger ifrån får jag nog hitta mig ett skrivbord, säger Johan Blomberg.
Det var när han började i gymnasiet som han förstod att han ville bli polis.
– Drömmen levde kvar för mig och när jag var 23 år kom jag in på polishögskolan i Umeå.
Utöver den mer akuta utryckningsverksamheten, som naturligtvis kommer i första hand, får Johan och hans kollegor göra hastighetskontroller, kontroll av fordon och personer, nykterhetskontroller, handräckning (exempelvis att köra någon som har avvikit från behandlingshem), med mera, under sina arbetspass.
– Det finns alltid någon form av planerad linjeverksamhet i grunden, men 112 går alltid först, berättar han.
– Det många inte känner till är att det som tar upp mest tid för oss är att allt ska avrapporteras. Ibland lägger vi nog 50 procent av vår tid på att bara sitta och skriva. Det är den oglamorösa sidan av polisyrket.
Även om han talar om det som den oglamorösa sidan av yrket tycker han att det är viktigt för rättssäkerheten.
Du möter ofta människor med problem, som missbruk och kriminalitet, hur tacklar du det?
– Nu låter det kanske som att jag är en robot, men jag försöker göra stor skillnad på privatliv och arbetsliv.
Har ditt jobb förändrat dig och din syn på människor, har du blivit cynisk?
– Det är klart att jag är en cyniker. Dagarna i ända går ut på att lyssna på folks lögner. Nästan alla ljuger för oss. Det är naturligt eftersom det finns en mänsklig drift att inte åka fast för någonting. Men sen träffar vi naturligtvis ärliga människor också.
Till uppdragen för den ingripande verksamheten hör även att åka på onaturliga dödsfall och försvunna personer.
Hur hanterar du uppdraget att åka ut på dödsfall?
– Själva döden är inte så obehaglig. Det är saker runt i kring som kan vara tragiska. Det är även vi som meddelar dödsbudet till anhöriga.
I de fall Johan har varit ute på ett dödsfall tycker han att det känns rätt om det blir just han som blir den polis som meddelar det tragiska beskedet till anhöriga.
– Det är en väldigt speciell situation. Jag har kommit fram till att det inte finns något bra sätt att göra det på. Det viktiga är att man är oerhört rak och ärlig, så att det inte kan missförstås. Sen får det ta den tid det tar hos den anhöriga. Vi försöker undvika att lämna folk ensamma i den situationen och inväntar helst stöd.
Han berättar att anhöriga till den som fått dödsbudet ofta kan komma dit alternativt att polisen ger skjuts till någon som kan ge stöd i den svåra situationen.
Varför ville du bli polis?
– Jag tror att den unge oförstörda Johan ville hjälpa människor inom ramen för polisarbete. Sen har det successivt vuxit fram ett allt större rättspatos hos mig. Jag tycker att det är viktigt med rätt och fel.
Är det något mer om ditt jobb som du vill förmedla till tidningens läsare?
– Ja, de som känner att de vill bli polis ska söka! De kommer aldrig att hitta ett roligare arbete och man kan inte bli för gammal. Håller kroppen så är det bara att söka! säger han efter att ha funderat en stund.
