Med största sannolikhet ligger nämligen kolerans offer begravda någon annanstans på Gröngarn än där kommunen har satt upp en minnestavla, där stenarna ligger tätt i rullstensåsen.
Hösten 1834 kom den dödliga sjukdomen kolera till Sverige. Den historiskt kunnige och intresserade Enköpingsbon Bernt Lundh har i sina efterforskningar hittat intressanta fakta om hur koleran drabbade Enköping det året. Om detta skriver Bernt Lundh i en ny text.
Det finns många likheter med hur man 1834 hanterade koleraepidemin och hur dagens samhälle tar sig an den pågående coronapandemin.
Idag ställs otaliga evenemang in för att minska spridningsrisken. Då ställdes höstmarknaden i Enköping in. Det var årets stora begivenhet i staden. För en stor del av folket i och kring Enköping innebar den inställda marknaden mer eller mindre ekonomisk katastrof.
När dessutom Enköping fick sitt första kolerafall ville inte heller andra städer ha några Enköpingsbor på sina marknader. Det strödde ytterligare salt i såret.
– Det finns ett brev till Enköping från Norrtälje bevarat. I brevet skriver man att vi vill inte se er här. Även från magistraten (de styrande) i Uppsala finns ett sådant brev bevarat, säger Bernt Lundh.
Han berättar att en av de första sakerna som hände sedan koleran hade konstaterats i Sverige var att det gick ut en kunglig kungörelse med instruktioner om vilka böner som skulle läsas i kyrkorna till alla Sveriges socknar.
– Det viktigaste var vilka böner man skulle läsa för att hindra smittan från att sprida sig, för att någon bot mot sjukdomen hade man inte, förklarar han.
I Enköping sattes vakter ut dygnet runt för att bevaka stadens tullar. Resande från koleradrabbade städer sattes i karantän i upp till tio dagar utanför tullarna om de inte kunde visa sundhetspass som bevis på att de inte bar på smittan.
– Det var ett högt tullstaket runt hela stan på den tiden, så att det var väldigt lätt att kontrollera in- och utpasserande, berättar Bernt Lundh.
Magistraten i Enköping såg mycket allvarligt på saken. Bland annat dömdes flera av vakterna till böter när de hade avvikit från sina pass.
Bernt Lundh berättar att myndigheterna i en stad på den här tiden hade befogenheter att tvinga medborgare att stanna hemma för att undvika smittspridning, med vakter om det behövdes.
– Men jag vet inte om det hände här, tillägger han.
Gästgiveriet, där resenärer normalt bytte hästar och tog in över natten, stängdes.
– Man ville inte ha in folk i stan.
Vidare stängdes alla krogar med spritservering.
Tidigare nämnda kolerakyrkogård kom till sedan magistraten hade beslutat att de döda skulle begravas utanför Tillinge tull, i Gröngarns skog.
Det första dödsoffret i Enköping var Abraham Almroth, död den 3 september. Koleran tog minst elva liv lokalt, med största sannolikhet fler.
Bernt Lundh konstaterar att livet i och kring staden gick vidare ungefär som tidigare efter den cirka två månader långa epidemin.
– Dagens samhälle är skört. Nu är det som att det faller ihop som ett korthus. Samhället vid tiden för koleraepidemin var stabilare när sådant här hände. Man var van vid farsoter på den tiden.
Under 1800-talets första hälft såg naturligtvis ekonomin väldigt annorlunda ut mot vad den gör idag.
– Då fanns det inga företag som tvingades stänga ner med arbetslöshet som följd, säger Bernt Lundh.