Vad gjorde du med dina nattliga anteckningar, Göran?

­– Tog med dem till jobbet. Sorterade upp bladen mellan projekten. Nästan allt var användbart. Praktiskt fungerande idéer, alltså.

Göran Källgården har fortfarande nära till anteckningsblocket, men tempot i livet är lägre nu vid strax 70. Sista boken är möjligen skriven, sista traktorn renoverad, snickarboden någorlunda uppstädad. Är det sant, kan du ta det lugnare nu?

­– Jämfört med de tyngsta åren under andra hälften av 90-talet, jo. När det var som värst gick jag ut i verkstan därhemma och tittade på min T 27, en roadster som jag byggde på Ford Escort-delar. Men inget blev gjort. Jag var inte där mentalt.

Desto mer närvarande var Göran hos Riksskatteverket, där det fanns ett jätteprojekt som höll på att köra i diket. IT-konsult Källgården kallades in.

­– Elva delprojekt skulle utmynna i ett skattekontosystem. Bara grundtanken, riksdagsbeslutet om ett konto på individnivå för varje skattebetalare, höll måttet. Mitt jobb var att samordna. Inte minst 230 medarbetare.

Göran Källgården kom i mål. Kunde pensionera sig före 55 år, och ägnar sig numera åt egna projekt. Och de är både många, och långa.

­– Eftersom jag var sladdbarn i en skara på sju barn där hemma i Löt hade ingen tid med mig. Först i efterhand har jag förstått att det i själva verket var en förmån att få växa upp så här, utan att någon hela tiden talade om för mig vad jag skulle göra. Jag avgjorde själv om jag skulle ha tråkigt eller inte.

Endast 24 år gammal köpte Göran Källgården fastigheten Bärmö 131 i Sigtuna kommun, nära Erikssund längs väg 263.

­– En klassisk backstuga på ett rum och kök, som strax blev dubbelt så stor med övervåning, inklusive fönsterkupor.

Men huset är långt ifrån det enda Göran ”snickrat till”. På gräsmattan står en Oliver 18-28 Hart Parr från 1936. Just det, en traktor. På järnhjul.

­– Det du ser är egentligen reservdelsförrådet. Den kompletta renoverade traktorn, med delar från den här, står hemma på Källgården i Löt hos brorsan. Likadan, möjligen renare, än den som fortfarande användes när jag var barn.

Historien är viktig för Göran. Mycket av hans tid går åt till forskning. Om hembygden. Om människor som levt en gång, och satt sina spår inte enbart i kyrkböckerna, utan också i domstolsprotokollen.

­– När jag skrev boken ”Vargjakt, emigranter och en drunknad griskulting”, snubblade jag på Gustaf Hagström, som dog 1889 efter ett liv fyllt av omänskliga motgångar, men med en vilja att alltid stå på stadiga fötter och till och med att hjälpa andra.

Flera tusen sidor eget forskningsmaterial, resulterade i trilogin om Gustaf, en släktsaga över fem generationer, plus en blogg och ett stort antal föredrag.

­– Hela tiden ger forskningen nya spinoffs, som inventeringen ”Gårdar och torp”, ett Leader-projekt med aluminiumskyltar vid nära 60 torpgrunder i trakten av Erikssund, vilket i sin tur resulterat i sju års torpvandringar tillsammans med den lokala hembygdsföreningen.

Ditt mesta udda projekt?

­– Antagligen den 800 sidor, tre kilo tunga boken om Wilö IS, den mycket lokala idrottsföreningen för Villberga-Löt, som bara blev 25 år och upplöstes 1969. Jag fick bråttom på slutet, då allt fler av dem som kunde berätta gick ur tiden. Den brådskan känner jag nära nog dagligen.