Sylvia och Erik von Ehrenheim utanför sitt hem på Skeberga gård.
I fokus 2023
Paret von Ehrenheim har senaste året haft fullt upp att berätta för Enköping om sitt Statt-projekt som skulle kunna ersätta en grop på torget. Nu blev det inte så, men nya idéer och arbete ihop är något som följt dem hela deras gemensamma liv.
– Vi är hybridpensionärer, förklarar Sylvia von Ehrenheim glatt.
Erik von Ehrenheim skrattar lite och säger:
– Man kan säga att man är från trakten, då släkten funnits på Grönsöö i 200 år.
Kaffedoften blandar sig med de blommande hyacinterna på Skeberga gård sydost om Enköping. Över hembakade mandelmusslor med sylt och grädde, bredvid brasan i köket, berättar von Ehrenheim om sin vardag. Ett samtal som verkligen bekräftar Sylvias uttryck "hybridpensionär", för hur det är att vara pensionär på pappret men ändå fortfarande jobba.
Hur träffades ni?
– Det var under utbildningstiden. Då är vi tillbaka på 1976. Jag läste till jägmästare och Sylvia till agronom, säger Erik.
– Man råkade hamna på samma kalas, ler Sylvia.
Efter att ha bott både i Stockholm och Grönsöö fick paret på 80-talet möjlighet att köpa gården de länge gärna velat bo på, Skeberga. Och de berättar att det inte var en ekonomisk självklarhet bara för att man heter von i efternamn. Allt utanför Grönsöö, som är en stiftelse, är uppbyggt med egna pengar.
– Jag har jobbat i näringslivet, och det har även min bror Peter gjort. Min andra bror Jacob har skött Grönsöö. Jag har hjälpt till med skogen. Nytt för i år är att det är att det är våra ungdomar som är nya ägare till Grönsöö, tillsammans med Grönsöö Kulturhistoriska Stiftelse. Det är vår dotter Alexia, min bror Peters dotter Sara och Jacobs son Carl Filip, säger Erik.
Flera hundar springer in i köket och vill vara med runt benen. Det leder in på ämnen som jakt och skog vid köksbordet.
Erik räknar upp att han är utbildad jägmästare, jobbat inom skogsindustrin och den egna skogen. Men även i finansbranschen inom skog- och förpackningsindustri, med företagsaffärer och rådgivning.
–Erik har jobbat med finansanalys och företagsaffärer i finansbranschen, fyller Sylvia i.
Hon har stenkoll på allt och är inte rädd för att flika in. Ju längre samtalet skrider desto mer känns det som de vet precis allt om varandra.
– Man kan ibland uppleva på gårdar - att frun känner sig som om hon inte riktigt har med saken att göra. Jag tror det är väldigt väsentligt, att involvera varandra i projekten för att det ska bli roligt, säger Sylvia.
Delaktighet är något paret brinner för på många sätt.
– Jag tror att vi är uppfostrade båda två på det sättet. Det har vi med oss från våra föräldrafamiljer. Sen träffade vi varandra och var likadana, jag och Sylvia, säger Erik.
Paret von Ehrenheim har haft ett långt liv ihop med tre döttrar och en son, fritid och arbete.
Hur håller man kärleken vid liv?
– Man måste få göra egna saker också, ingen ska bestämma över den andra, säger Sylvia.
Vem är Sylvia?
– Jag är stadsbo från början. Utbildad till agronom och arbetat som chefsassistent på Lantmännen i Stockholm. Och som växtodlingsrådgivare i tio år. Jag har hållit på med jordbruk och jordbruksfrågor mycket. När Erik jobbade mer och mer så gick det över till att jag fick sköta gården, Skeberga. Det var växtodlingen och så hade vi uppfödning av kycklingar, anka och gås. Och dilamm och hundra tackor. Allt sålde jag till restauranger i Stockholm.
Hon berättar att det var ett antal tusen djur per år och att det varit ett hårt arbete att sköta gården. Varje vecka gjorde hon leveranser och rörde sig mellan lyxkrogarna. Diplom från Gastronomiska akademin och andra finns inramade på köksväggen. "Hellre en plockad fågel från Skeberga än tio oplockade från Bresse" står det på ett av dem.
Kan ni beskriva varandra?
– Sylvia är en riktig idéspruta och inventor, säger Erik, som passar på att beskriva sig själv som en doer som tar hand om siffror.
– Och Erik är som en datamaskin som tuggar fram. Men en väldigt varm och omtänksam människa, skrattar Sylvia.
Sylvia och Erik von Ehrenheim är bekanta ansikten för många i Enköping. Hon är trädgårdsdesigner, agronom och idéspruta. Han jägmästare och en doer.
Brasan i köket börjar falna och Erik fyller på mer ved. Snart sprider lågorna mjukt sken igen mot väggarna. De färgmatchades när de målades, för att passa ihop med det blåvita porslinet som står framdukat.
Deras önskan om Enköping som en småstad som växer men med mysiga miljöer utan höghus, återkommer i deras sätt att arbeta idag. De har investerat i flera fastigheter i och runt Enköping som renoverats och hyrs ut. Paret har samverkat i alla projekt. Med Sylvias bakgrund som designer har hon stått för idéer och ritningar.
– Vi vet vad folk vill ha, så våra projekt fungerar, säger Erik.
Han är den som står för upphandlingar och inköp av material och tänker grön omställning och cirkulärt.
Medan Erik fyller ännu en påtår, kommer ämnet in på sociala sammanhang och hur de eventuellt påverkas av att vara igenkända ansikten på stan. Sylvia berättar att hon är den som är mer spontan och pratglad i kön i affären om det behövs. Medan Erik skrattar och säger att han är lite mer artigt försynt.
Och vad gäller människor och social sammanhållning så konstaterar de i mun på varandra vad som är deras största hobby i livet. Det är att umgås och ha gäster.
– Vi har alltid haft ett väldigt öppet hem, säger Erik.
– Jag tycker det är häftigt att sitta och prata med människor och känna hur de är. Livets pussel, säger Sylvia.
Paret sitter på många berättelser om sitt liv. Och fler tänker de skapa framåt.
– Vi gasar på men man får vara ödmjuk. Man vet aldrig vad som händer, säger Sylvia.