Likt små öar samlas Enköpings lite äldre invånare i parkerna.
I Drömparken har Sonja Möller, Birgitta Albertsson, Ulla-Britt Cederberg, Ingrid Vägermark och Suzanne Vikström bänkat sig.
– Vi lever bra. Krämporna lägger vi åt sidan, säger Sonja Möller skämtsamt.
– Det är tur att vi har Drömparken. Är man ensam kan man alltid åka hit, då får man sällskap, säger Ingrid Vägermark.
Monica Jonsson och Margareta Österlund har utsikt över ån från bänken i Klosterparken.
– Vi är några stycken som är ute och träffas nästan varje dag, berättar de.
– De säger att man ska vara ute, säger Margareta Österlund.
Marianne Andersson och Monica Ekman har dukat mellan sig på en bänk i Klosterparken.
– Vi brukar träffas så här. Vi går en sväng och brukar titta på blommor, berättar Marianne Andersson.
De tycker att det går bra att hålla avstånd mellan sig och andra.
– Jag tycker att det är positivt att man får komma ut, men jag vet inte om det har varit så bra, säger Marianne Andersson och syftar på smittspridningen i samhället.
Astrid Södergran, Ingrid Hjelte och Berit Lundborg har det bra i Klosterparken. Men det är inte alltid lätt att vara 70+ i coronatider.
– Det är långsamt, ensamt och trist. Det är ingen frihet och man får inte göra som man vill, säger Astrid Södergran.
– Det jag saknar mest är att inte få träffa barnbarnen, säger Berit Lundborg.
Ingrid Hjelte handlar själv men är noggrann med tidpunkten.
– Jag handlar på söndagsmorgnar, för då är det inte en människa i affären, berättar hon.