Via telefon- och chattkontakt kan kvinnor utsatta för våld vända sig till Kvinnojouren, helt anonymt om de önskar. De kan även få stödsamtal på plats i Kvinnojourens lokal.
Januari är här, så också det ökade trycket på Kvinnojouren. Efter högtider och ledighet där det förekommit våld av olika slag, både fysisk och psykisk, så hör fler kvinnor av sig än normalt.
I en uppföljning vid årets slut från Socialförvaltningen med Kvinnojouren, som får verksamhetsbidrag, framkommer att en del kvinnor inte anser sig blivit bra bemötta av socialtjänsten eller att våldet helt förbisetts.
– Det vi märkt är att många som haft en kontakt med socialtjänsten, eller i alla fall haft ett samtal utifrån en orosanmälan, inte fått våldet uppmärksammat. Och sen undrar vi eftersom de kommer hit: Men, du hade ju kontakt med socialtjänsten?, säger Emma Jernberg, kurator på Kvinnojouren i Enköping.
Vad kan ha hänt då?
– Vissa tillfällen kanske kvinnorna inte väljer att berätta för socialtjänsten, kanske rädda för till exempel en barnutredning ska resultera i att barnet tas ifrån en. Eller att tolkningen har varit att föräldrarna har samarbetssvårigheter, istället för se att det är en förälder som utövar våld mot den andra.
Hon tror att det skulle vara bra för både kvinnor och barn om de hade någon form av kontinuerlig samverkan med socialtjänsten, att kan arbeta tillsammans. Kanske träffas ibland och diskutera dilemman och få förståelse för varandras arbete.
På socialtjänsten i Enköping säger de att de håller med om att de behöver ett bättre samarbete med Kvinnojouren.
Emma Jernberg, kurator Kvinnojouren. De tar emot upp till tre stödsamtal om dagen på plats i sin lokal i centrala Enköping. Hon tror de som vet om att de finns tycker Kvinnojouren är bra. Men menar att en vanlig bild är att det bara finns frivilliga i föreningen. "Det finns anställda och utbildad personal, till exempel socionomer och beteendevetare" säger hon.
– Samverkan – det är något jag också vill ha och kunna hjälpa varandra. Och det här är ju något vi pratat om, de här frågorna som kvinnorna tagit upp, och är överens om att det funnits tillfällen då kvinnor kommit hit och inte riktigt fått de rätta frågorna. Och därmed att har inte våldet framkommit i mötet, säger Susanne Sandkvist, teamledare på enheten för våld i nära relation på socialtjänsten.
Hon menar att det handlar mycket om kunskap hos handläggarna som möter kvinnorna, och våga ställa de rätta frågorna. Och framför allt hur de ska ta hand om svaren. För lyckas de nå en kvinna med rätt fråga, så måste de veta hur man bäst agerar sen.
– Som att öppna en ask. Då kommer kanske helt plötsligt allt fram de inte vågat säga.
De som gått ifrån socialtjänsten och undrat hur det blir när de kommer hem, när de pratat om känsliga saker men inte vågat berätta fullt ut, de har sökt stöd på kvinnojouren istället, tror hon.
– Vi har gjort en insats nu med att initialt ställa frågorna till alla som kommer. Ett arbete som gjorts under 2023, där vi implementerat det igen. Vi var jätteduktiga tidigare, men jag tänker att det beror på personalomsättning och att då kompetensen försvinner.
Kan en kvinna under hot lita på att det hon berättar på socialtjänsten om våld inte hamnar hos våldsutövaren?
– Handlar det om våld i nära relation så måste man göra en riskbedömning. Vad kan vi delge den andra partnern? Och vad behöver vi undanhålla just nu? För det är ju direkt farligt i vissa lägen att berätta om vad som framkommit i ett samtal. Och det är ju något vi kan bli ännu tydligare med att säga i möten, för det är ju jätteviktigt att man känner sig trygg med att man kan berätta.
Susanne Sandkvist säger att de kommer arbeta med att implementera fler verktyg, som de använder vid tecken på våldsutsatthet. Samt fler enskilda samtal där en kvinna ska få möjligheten att tala fritt utan sin partner i samma rum.