– Att ha trillingar är jättetufft! Det är ett heltidsjobb, säger Petter Högberg.
– Det är mycket lättare att jobba heltid, säger Frida Högberg, och de enas om att hennes beskrivning är närmast verkligheten.
Men även den verkar vara en underdrift.
När vi kommer till villan i Litslena ligger trillingarna på en stjärnmönstrad madrasserad myspöl. De är åtta månader och har börjat roa sig med varandra. De härmas. Om någon kommer på ett skojigt ljud vill de andra två också låta likadant. De har börjat titta på varandra; skrattar en så skrattar alla. Men också ledsenhet smittar. Med tre barn som skriker ikapp är det lätt att bli stressad. Det vet Frida och Petter som successivt har lärt sig att hantera situationen.
– Då får man ta upp en åt gången och börja med den som verkar behöva uppmärksamhet mest akut. Sen får man trösta de som fick ligga kvar, en efter en, säger Petter Högberg.
Föräldrarna klarar att vara ensamma med sina barn en stund. En kan åka iväg och handla mat men inte göra någon längre utflykt. Då blir det för kaotiskt. Ska någon av dem vara borta mer än en timme ber de någon av sina föräldrar eller vänner komma dit och hjälpa till.
– Vi vill inte vara beroende av att folk ställer upp, men vi behöver hjälp för att få ihop dagarna, säger Frida.
Vidar gnider sig i ögonen. Han är trött. Frida lägger honom i vagnen, där han brukar ta sin eftermiddagstupplur. Vidar somnar. Petter matar Liv i sin famn. Hon ser pigg ut, precis som Freja, som sitter i en babystol bredvid oss vid matbordet. Freja skriker efter en kort stund och väcker Vidar.
Varje dag i det Högbergska hemmet har samma struktur. Var tredje timme ska barnen ha mat. På köksön ligger ett schema per barn.
– Så var det på sjukhuset och en bra idé att fortsätta med hemma. Det är omöjligt att hålla koll på vem som ätit vad, vem som fått vilka vitaminer, vem som väger vad eller vem som har kräkts och när, säger Frida.
Tills för nyligen åt trillingarna var tredje timme dygnet runt. Då blev det korta stunder, runt en och en halv timme, som föräldrarna kunde sova. Sammanbrotten var nära. Nu äter barnen på dagen och sover längre stund på natten.
Både Liv och Freja har haft problem med maten. De vill inte bli matade och får istället mat genom en sond i näsan. Liv behöver ligga stilla i famnen, annars kräks hon upp allt hon nyss ätit. Det gör hon ganska ofta ändå och strax är det dags för nästa matning. Det går inte att skynda på barnen, allt måste få ta sin tid.
– Vi försöker ge alla lika mycket uppmärksamhet. Och det är så roligt att se hur de utvecklas till väldigt olika personligheter, säger Petter.
– Liv är en tok, hon skriker jättehögt, klappar med händerna och sprätter med benen. Vidar fungerar som en mat- och sömnklocka och har ett högfärdsskratt, medan Freja lär sig göra nya ljud med underläppen varje dag, säger Frida.
Överallt i vardagsrummet står babygrejer som bebisarna kan sitta eller ligga i och en massa mindre leksaker som piper och skramlar.
– Det är som en fabrik här, säger Frida, när hon vaggat Vidar till sömns igen.
Nu är det dags för Freja att äta.
Beskedet kom som en total överraskning. Det finns en ingift trilling i en av familjerna men det påverkar knappast ärftligheten. Och det var ingen IVF-befruktning, vilket är en fråga som Petter och Frida jämt får.
De gjorde ett tidigt ultraljud. När barnmorskan visade dem ett hjärta som slog, blev de överlyckliga. Fast det dröjde inte länge innan hon såg ett hjärta till. Frida och Petter blev tysta och tittade på varandra – tvillingar var inget de hade räknat med.
Och där ser jag något mer, fortsatte barnmorskan – ett hjärta till.
– Då bad vi henne sluta leta, säger Petter.
De skrattade och grät om vartannat när de satt i korridoren och väntade på en kontrollundersökning.
– Vi visste inte hur vi skulle reagera, det var så overkligt, säger Frida.
Men jo, det stämde.
– De såg ut som tre små bönor med ett hjärta i varje, minns Frida från den dagen.
Det hela var för ofattbart för att kunna ta in. De blivande föräldrarna började tänka praktiskt, vilken slags bil skulle de byta till? Skulle de behöva bygga om på övervåningen? Tack och lov hade de just flyttat från tvåan i Uppsala till ett hus.
– Jag kommer inte ihåg om vi firade, jag var i chock, säger Frida.
– Jomen, det gjorde vi nog på något sätt, säger Petter.
Sen fick de gå på ultraljud nästan var sjätte vecka. Där fick de veta att ett av fostren hade hjärtfel. Det betydde konstant oro. Skulle de andra två också visa sig ha hjärtfel?