Sofia hade redan slutat när Bup i Enköping stängde sommaren 2016. Hon hade blivit sjuk, led av utmattningssyndrom och depression.
– Jag var en av dem som blev sjuk av att jobba där och jag var inte ensam, berättar Sofia som egentligen heter något annat.
Hon har vänt sig till EP för att hon inte har tyckt att de verkliga orsakerna har kommit fram till att barn- och ungdomspsykiatrins mottagning fick stänga.
– Folk måste få veta hur det var. Det handlar inte om att det var dåliga löner eller att man inte fick tag på personal i första hand. Det var djupare än så. Det handlade om att man till en början valde att inte anställa mer folk, trots att behovet fanns. Man pressade dem som jobbade allt hårdare, säger hon.
Sofia berättar om ett arbetstempo som var högt från allra första början när hon började sin anställning som sjuksköterska på Bup.
– Vi skulle få tre veckors inskolning, men fick bara några dagar.
Eftersom handledaren var sjuk fick Sofia och hennes kollegor gå in och jobba fullt ut direkt i den löpande verksamheten.
– Sedan fortsatte det i det tempot hela tiden. Det bara ökade.
Hon beskriver hur hon och hennes kollegor bet ihop och kämpade.
– Jag verkligen brann för jobbet i början. Jag var så glad när jag fick jobbet. Jag kände att jag behövdes och att jag gjorde så mycket nytta. Jag älskade att jobba med barnen, ungdomarna och föräldrarna.
– Det fanns kompetent personal på mottagningen som jobbade hårt. Men alla kommer till bristningsgränsen till slut.
Sofia berättar om hur en arbetskamrat blev sjukskriven i flera månader, en sjukskrivning som föregicks av att arbetskamraten hade tagit upp den pressade arbetssituationen på möten och i andra sammanhang.
När de anställda tog upp frågor om stress och hög arbetsbelastning fick de inget gehör och möttes av kalla handen från chefernas sida, enligt Sofia.
Hon beskriver att det blev mycket övertid och att mer och mer uppgifter lades på henne. När man jobbade över fick man skäll för det från chefernas sida.
– Bristningsgränsen passerades för många av oss till slut och flera valde att sluta och byta arbete. Personalomsättningen ökade.
Ytterligare en arbetskamrat mådde dåligt på jobbet. Sofia såg att kollegan var förtvivlad. Hon säger att hon upplevde det som att kollegan blev utsatt för påtryckningar från cheferna efter att hon hade börjat säga ifrån om arbetssituationen. När denna arbetskamrat sedan hade slutat fick Sofia en välment varning från en annan kollega.
– Hon rent ut varnade mig och sa: ”vad du än gör, säg inte vad du tycker, då är det din tur att hamna i onåd hos cheferna”.
Med tiden började Sofia känna av ett försämrat klimat kollegor emellan till följd av den press de utsattes för. Hon gick trots allt till chefen och sa ifrån om arbetssituationen, den höga arbetsbelastningen och bad om arbetsro.
– Jag kunde inte hålla tyst längre. Men efter det fick jag genast cheferna mot mig.
Hon fick höra att hon inte var snabb nog. Till saken hör att Sofia hade gått ner i arbetstid, från 100 till 75 procent, men hon kände ändå kravet på sig att hinna med lika mycket på deltid som hon skulle göra på heltid.
Sofia fick inte ihop ekvationen, att hinna med allt och samtidigt ha viljan att ta sig tid att lyssna på familjerna som anlitade Bup.
– Man ska kunna erbjuda de här familjerna kvalitet och kontinuitet. De behöver få sina recept i tid och få hjälp med dosjusteringar och samtalsstöd. Men mottagningens prioritet var i första hand tids- och kostnadseffektivitet. Som sjuksköterska upplevde jag att kvaliteten inte tilläts bli första prioritet.
Arbetet hopade sig. Ett exempel på det var när hon inte hann med alla samtalen under sin telefontid eller färdigställa receptförnyelser via läkare. Då fick hon sätta sig och ringa upp familjerna efter arbetstid.
– Jag valde att göra det eftersom man vill vara lojal mot familjerna och man vet att de väntar på att man ska höra av sig.
– När det var som värst begärde chefen att vi sjuksköterskor skulle ta besöken som egentligen var till en psykolog, detta var en orimlighet eftersom vi inte hade rätt kompetens för det, säger hon och påpekar att hon och hennes kollegor var legitimerade sjuksköterskor och alls inga psykologer.
Situationen eskalerade med tiden till riktig mobbning, enligt Sofia. Hon berättar hur cheferna med kort varsel kallade till möten där hon blev utsatt för chefernas anklagelser och osanningar om henne samt hängde ut privata angelägenheter för en annan kollega..
– Jag kände mig så utsatt och maktlös. Det var fruktansvärt och minnet ger mig en känsla av hopplöshet och förtvivlan än idag..
För Sofias del slutade tiden på Bup med sjukskrivning för utmattningssyndrom och depression.
– Jag blev så nedbruten. Jag gick från att vara glad och nöjd och älska mitt jobb till att vara helt nedbruten och utan självförtroende.
– Historien på Bup är grunden till att det blev så illa för mig. Det handlar inte bara om att man inte får tag på folk till Bup i Enköping. Det handlar om att det är en sjuk arbetsplats och att den har varit sjuk i flera år. Det är det som jag tror är orsaken till att man i förlängningen fått stänga Bup i Enköping. Det är synd och onödigt och situationen har skötts på ett rent oansvarigt sätt, för det drabbar familjer som behöver hjälp från Bup, säger Sofia.
Under tiden som Bup i Enköping har varit stängt har EP i flera artiklar berättat om oro hos drabbade familjer, långa köer för att få förnyade recept och svårigheter att överhuvudtaget få kontakt med Bup i Uppsala, till vilket man har varit hänvisad i snart ett år nu. Anhörigföreningen Attention har beskrivit situationen som katastrofal