Under dramatiken var Stig Norling patienten på insidan när akutmottagningen var avskuren från omvärlden.
På trettondagens kväll har han återhämtat sig och är på födelsedagskalas. Då har det snart gått två dygn efter att isoleringen på sjukhuset brutits.
Hur är livet åter i frihet?
– Jäkligt skönt! Det var pressat att vara där så många timmar under sådana omständigheter. Det gick ingen nöd på oss, men det fanns ju hela tiden en oro.
Vad visste du medan du och andra patienter var isolerade?
– Inte jättemycket. Jag kom in till akutmottagningen på förmiddagen och efter ett tag kom också killen som var sjuk. Efter ett tag blev det en väldig aktivitet och efter hand frågade jag vad som hade hänt, man är ju nyfiken. Då fick vi besked om att de misstänkte någon smitta, men ingen visste riktigt.
Hur var stämningen?
– Ganska orolig. De patienter som var där togs ju om hand som om inget hade hänt, men alla var ju i en ovanlig situation. Men personalen gjorde ett jättejobb. De var i samma situation som vi patienter men måste jobba på ändå.
Du hamnade snabbt i alla medier som "Stig" som var inlåst. Hur kändes det?
– Alla ringde hela tiden! Det var ett otroligt tryck! Ganska jobbigt, faktiskt. Men jag fick ju förstås skylla mig själv, jag tog ju själv kontakt med EP och sedan var det igång.
Du är välkänd Enköpingsbo efter att ha varit pressfotograf på EP i närmare 40 år. Nu hamnade du själv på andra sidan, som den som skulle bli intervjuad. Hur var det?
– Var man verkligen sådär?! Som en igel? De gav sig inte med alla frågor, men det får man också förstå i ett sådant läge.
Den här gången blev du själv en del av nyhetsbevakningen. Vilken nyhet minns du själv som störst från din karrär?
– Palme-mordet. Det var helt overkligt. Jag vet själv inte hur jag tog mig till mordplatsen för att ta bilderna. En oerhört märklig upplevelse.