Familjen svan, med sju små duniga barn, låter sig nådigt beskådas av nyfikna flanörer när de letar mat i det spegelblanka vattnet i dammarna på Korsängen.
Naturligtvis måste de förevigas för tidningens läsare.
Jag gillar djur, men svanar hör inte till mina absoluta favoriter. Det är ren självbevarelsedrift, svanar är läskiga med långa svajande halsar.
En bekant råkade en gång greppa en svan i näbben när den tiggde mat, det gör han inte om. För när släpper man taget om näbben på en ilsken svan?
Men vackra är de, och svanmamman och dunbollarna flöt fridsamt runt i vattnet, speglade sig och kråmade sig lite självupptaget medan kameran klickade, bild efter bild.
Då väser det till i vassen. På andra sidan dammen delar sig gräset och pappa svan stirrar hotfullt ut mellan de gröna bladen. Jag hade noterat honom tidigare där han spejade ut över nejden med sin periskopliknande hals men höll mej på behörigt avstånd både från honom och från familjen med mitt teleobjektiv.
Det hörs ett tungt plums i vattnet och med målmedveten paddling med de stora, platta fötterna styr han rakt mot mig där jag står på andra sidan dammen. Den långa, seniga halsen kråmar sig, näbben lyser hotfullt gult.
Dags att backa, en ilsken svan i strupen är inte vad man önskar sig.
Pappa svan slår en lov kring dammen, samlar ihop sin familj och flyter vidare på födosök i andra änden av dammen.
Men förevigade på bild blev de i alla fall, om än med skräckblandad förtjusning hos reportern.
Men ska man begära risktillägg av arbetsgivaren för uppdrag av den här typen?