Renée Claesson-Ribring bröt nacken i en ridolycka.
Det smällde från ingenstans.
Hon hann inte reagera överhuvudtaget. Det enda hon insåg där och då var att hon inte längre var på hästen, utan i luften. Sen kom marken jättefort.
– Jag landade. Hörde smällen när jag landade rakt på huvudet. Jag tappade aldrig medvetandet. Men jag önskade att jag skulle göra det, för det gjorde så himla ont.
Det är mars 2021. Och Renée Claesson-Ribring ligger på en ridbana och frågar sig själv om hon kan röra på någonting. Hon upptäcker att det enda som fungerar är fingrarna på vänsterhanden. Nacken och ryggen gör jätteont och hon ligger med huvudet ner i sanden och hon ser en blodpöl som växer sig större.
– Det var så konstigt, för det kändes som jag tänkte klart. Men jag kunde inte formulera mig och skrika hjälp. Det enda som kom ut var "aj".
Du låg en hel timma innan någon hittade dig. Vad tänkte du?
– Att det här är inte bra, att jag inte kan röra mig. Och jag måste till sjukhus och få hjälp, även fast jag inte gillar att åka dit. Jag tänkte att jag måste få hjälp att fixa det här. Jag kunde inte tro att det var permanent. Det var liksom något jag skulle laga och åka hem.
De hon ville åka hem till var man och två små barn. Den yngsta bara sex månader.
– Jag tänkte naturligtvis mycket på dem och var glad över att jag hade tur. De hade fortfarande en mamma som levde, det kunde gått värre, säger hon.
Renée Claesson-Ribring och hästen Zappy.
När vi besöker Renée i stallet i Ytter-Gånsta visar december upp en av sina vackraste dagar. I stallgången står hennes häst Zappy och tittar på oss med vänliga ögon. Solen gör den svarta hästen glänsande. Hon berättar att det är hennes nya handikapphäst.
– När jag var tre år började jag tjata om hästar. Och mamma gav med sig. Jag fick börja på ridskola.
När hon var 17 år köpte hon sin första häst när hon gick på hästgymnasium. Intresset har sedan följt med och blivit en viktig del av hennes liv med höga mål som tävlingsryttare.
– Jag bodde i Uppsala men träffade kärleken i Enköping. Och vi flyttade snabbt ihop när jag fick jobb ganska omgående som mäklare här. Sen kom barnen. Och då gick det inte ihop riktigt och jag sålde hästen.
Zappy står i boxen och blir ompysslad av Renée.
När yngsta var knappt ett halvår köpte hon häst igen. Dante. Hon hade höga mål med honom, han skulle gå Grand Prix. Det gick en månad sen åkte hon i backen den där dagen, när hon bröt rygg och nacke på sju ställen.
– Jag gjorde allt för att undvika det som hände. Jag har ju ridit hela mitt liv och har hyfsad koll på säkerhet. Och han var supersnäll, det var därför jag köpte honom. Men det är ju ett djur man håller på med och vad som helst kan hända.
Renées väg, från olyckan till dagen knappt ett och ett halv år senare när hon kunde gå igen var otroligt jobbig. Hon säger att utan sin man som hållit ihop allt med barn och runt omkring, så hade det inte fungerat. Och hon hade ett starkt mål.
– Det tog nog två veckor efter olyckan innan jag var säker på att jag skulle rida igen. De målen jag sätter - de tar jag mig till. Även om det tar lite tid.
Renée sitter i sadelkammaren i stallet och berättar om den svåra olyckan.
Hon trivdes inte på sjukhuset, så hon skrev ut sig själv. Hon tränade med sjukgymnast, men tyckte hon blev starkare på fel ställen. Så envist kämpade hon sig tillbaka på sitt sätt. Men på vägen fick hon göra ytterligare en operation.
– Nacken var förskjuten sju centimeter, den hade läkt fel. Så inför den operationen var jag rädd. Jag fick några olika alternativ på hur den skulle utföras och hur den kunde sluta. Jag kunde lika gärna ha vaknat helt förlamad.
Idag har hon tio procent styrka i höger hand. Hon skrattar när hon säger att den mest är dekoration. Men medan hon berättar sin historia rör hon sig vant i stallet och tar hand om hästen. Trots smärtorna. Även fast hon är stel.
Zappy njuter av vintersolen som kommer in genom stallfönstret.
– Mitt högerbens styrka och koordination är ganska kass. Och så är jag stelopererad i 19 kotor från nacken och ner. Min balans är inte heller vad den har varit. Så jag letade efter en lugn handikapphäst och det blev Zappy.
Med den svarta hästen har hon hittat tillbaka till tävlingsbanan. Rosetterna på skåpet i sadelkammaren vittnar om vinst och placeringar, både vanliga- och handikappklasser.
– Nästa mål är SM och landslaget, men paralympics är självklart det långsiktiga målet.
Är du aldrig rädd?
– Jo, det är jag hela tiden. Men man får aldrig låta rädslan ta över. För jag kan ju inte vara rädd för att leva.
Och det märks vad som är livet för Renée. Hästar.
Renée och hennes häst Zappy trivs väldigt bra ihop och har tävlat sex gånger med framgång.