Jag har förundrats över hur ogenomtänkt våra politiker på central nivå drivit igenom beslut, trots varningar, och som man senare radikalt fått ändra. Det gäller särskilt inom två områden.
Det ena gäller vårt försvar och vår säkerhetspolitik. Här har Sverige, i politisk enighet, i tron att veta bättre än andra och tvärt emot våra grannländer, inte bara nedrustat vårt försvar, utan i stora delar avvecklat det. De kortsiktiga besparingar man gjorde tillfördes andra områden. Det säkerhetspolitiska läget i östersjöområdet har förändrats och nu, när vi behöver ett försvar, saknas det. Sverige har enligt havsrättskonventionen ett visst ansvar för omkring 41 procent av Östersjöns yta och har (beroende på hur man räknar) omkring 240 mil egen kust. Vår säkerhetspolitik, som har betydelse även för våra grannländers säkerhet, backas inte upp av ett trovärdigt försvar och vår beredskap är symbolisk. Vidare förefaller vår säkerhetspolitik numera vara ett kommunalt ansvar. Att avveckla gick snabbt, att rusta upp kommer att ta tid och det kostar. Regeringen talar om mer resurser men enprocentsförsvaret riskerar att hamna under 1 procent av BNP. Nu göms frågan om mer pengar till försvaret i ännu en försvarsberedning om det framtida försvaret men det är ju dagens försvar, som är underfinansierat i förhållande till fattade beslut, man behöver ta itu med. Nej, det kommer inte att komma något klokt från våra försvarspolitiker.
Det andra området är invandringspolitiken. Denna har kännetecknats av mycken vilja att ta emot flyktingar av skilda slag men dåliga förutsättningar för att ta hand om dem som kommit. Det poängteras att man inte skall ställa en grupp mot en annan. Emellertid, all ekonomisk politik handlar i grunden om avvägningar, om att just ställa behovet hos en grupp mot behovet hos en annan – pensionärer mot ungdomar, storstad mot landbygd, försvar mot sjukvård, bostäder för nyanlända mot bostäder för medborgare och så vidare.
I DN 13 januari skriver journalisten Mattias Hagberg, vad gäller migrationen, att man som liberal skall sätta människan före systemet. Hur skulle det fungera? Om migrationen blir för stor och inget görs kommer samhället inte att fungera, och utan fungerande samhällsinstitutioner heller ingen fungerande mottagning av migranter. Det har den nuvarande regeringen insett och sent omsider har den vidtagit nödvändiga åtgärder. Det innebär, att ett fungerande samhällssystem (med välfärd och rättsprinciper) går före enskilda individers rättigheter att fritt välja det land man önskar komma till.
Som en följd av migrationspolitiken står vi inför stora och svåra samhällsproblem under kommande år och ansvariga politiker famlar efter lösningar. Redan märker vi problemen inom områden som bostadsförsörjning, arbetslöshet för utlandsfödda, skola, sjukvårdens bemanning, tandvård, och inte minst polis och rättsväsende. Allting kan lösas. Frågan är bara hur och på vilket sätt det kommer att påverka tilltron till våra samhällsinstitutioner och tilliten i samhället?