Intentionen från början var att samsjuklighetsboendet både skulle få vårda och behandla klienterna. Varför det inte blev så är svårt att få svar på.
EP GRANSKAR
Det var runt 2010 som Enköpings kommun började fundera på ett boende för människor med missbruksproblem och psykisk ohälsa, en extra utsatt grupp vars problem ofta förstärker varandra och där svårigheten är stor att få hjälp med båda tillstånden samtidigt.
Tanken var att skapa ett tryggt boende där både vård och behandling skulle ges. Detta skulle inte bara ge stora vinster för de enskilda utan också minska kostnaderna för kommunen som därmed kunde slippa dyra placeringar på externa behandlingshem, placeringar som kunde kosta flera tusen per dygn men där man kanske inte alltid såg att de placerade klienterna kunde ta till sig behandlingen.
Regionens psykiatri och kommunens öppenvård för missbruk skulle vara delaktiga men behandling skulle också kunna ges av personalen på boendet.
Så var det tänkt. Men det var inte riktigt så det blev.
Fyra år efter starten ställer sig personalen fortfarande frågan vilken typ av verksamhet de förväntas bedriva. De får inte behandla klienterna, de får inte avvisa dem som är påverkade, de får inte visitera dem eller gå in i deras lägenheter, såvida inte fara för liv och hälsa föreligger.
Att inte få behandla och nyttja personalens kompetens och fulla potential är en stor brist, menar enhetschefen Therese Liljegren. Men trots det är hon övertygad om att de boendes livsvillkor förbättras avsevärt av tryggheten att bo på Enberga.
– Min uppfattning är att vi gör nytta varje dag, vi jobbar med att stärka de boendes självständighet och motiverar till ett förändrat livsförhållande. Det viktigaste av allt är att ha ett hem, ett tak över huvudet. Utan en bostad är det omöjligt att delta i samhället, menar hon.
Även socialchefen Jonas Boman resonerar på liknande sätt.
– Att Enköping har ett boende för samsjuka är i grunden gott för dem som behöver stödet, det är en mycket sårbar målgrupp. Fanns det inte skulle de säkert fara väldigt illa. Och det finns andra värden än pengar. Behandling kontra omsorg är en definitionsfråga men något vi skulle behöva titta på i ett större perspektiv. Om det istället var ett HVB-hem skulle det kunna tydliggöra behandlingsinslagen, säger han.
Många av de politiker som var med när vård- och omsorgsnämnden och socialnämnden började diskutera möjligheten att starta ett samsjuklighetsboende är fortfarande politiskt aktiva. EP har talat med Peter Book (M) och Solweig Eklund (S), som då satt i socialnämnden, samt Bitte Myrsell (M) och Solweig Sundblad (S) som satt – och fortfarande sitter – i vård- och omsorgsnämnden.
Ingen av dem vet idag varför boendet fick boendeformen "särskilt boende", utan möjligheter att utföra egen behandling trots att det var det som var avsikten.
Solweig Eklund, Socialdemokraterna.
– Vi skulle ju aldrig ha diskuterat i termer att det skulle bli billigare om vi inte menat att behandlingen skulle ske på hemmaplan. Jämfört med att placera personer på privata HVB-hem skulle behandlingen i egen regi bli mycket billigare, säger Solweig Eklund.
De andra tre håller i stort med henne om minnesbilden. Ingen av de fyra har dock följt upp verksamheten för att se om det blev som de tänkt sig från början.
– Jag utgick från att det blev som vi bestämt. Jag har heller inte fått några rapporter om motsatsen, säger Solweig Sundblad.
Solweig Sundblad, Socialdemokraterna.
Det var först för något år sedan då flera av dem var på studiebesök på Enberga som de fick klart för sig att boendet inte får behandla klienterna.
Sedan dess har en allmän översyn av socialpsykiatrin initierats och nu hoppas både Solweig Sundblad och Bitte Myrsell på att den ska leda till en förändring för Enberga.
– Jag vet inte varför det blev så här. Nånstans gick det fel. Nu måste det bli snabba beslut så de får rätt förutsättningar på boendet. De måste kunna vidta vissa åtgärder. Visitera, låsa. Boendet måste drivas som ett HVB-hem, säger Bitte Myrsell, som idag är ordförande i vård- och omsorgsnämnden.
Bitte Myrsell, Moderaterna.
En anledning till att Peter Book inte frågat efter om allt fungerade som det var tänkt kan ha varit att politikerna under resans gång fick en ekonomisk redovisning av vad det kostade, berättar han.
– Vi fick veta att vi sparat 3,5 miljoner och den informationen nöjde jag mig med, säger han.