Det är en solig sommardag och enstaka cumulusmoln glider runt på den blå himlen som ulliga bomullstussar. På Långtora segelflygfält är det full aktivitet. Flygplan tas fram ur hangarerna och dras till startplatsen efter att ha blivit noggrant tvättade och putsade. Där gör ett par piloter ”daglig tillsyn” av ett plan, och där står en segelflyglärare tillsammans med en grupp elever och går igenom dagens övningar.
Själv har jag satt mig till rätta i SE-UKH, ett tvåsitsigt segelflygplan av typen ASK21. Jag gör en sista kontroll av roder och luftbromsar innan jag vinkar till mig ett par kamrater. En av dem lyfter upp vingen så att flygplanet står rakt, medan den andre går till bogserplanet framför oss och hämtar linan.
”Gapa!” säger han när han kommer tillbaka med vår ände. Ja, det är inte jag som ska gapa, utan jag ska öppna kopplingen i flygplanets nos genom att dra i ett handtag.
”Bit!” Jag släpper handtaget igen. Med några ryck i linan kontrollerar han att vi sitter fast ordentligt, innan han går fram till bogserflygplanet och väntar på mitt tecken att starta. När han får det, börjar bogserplanet rulla framåt. Linan sträcks och flygplanen sätter fart. Efter bara någon meter släpper hållaren vingen och det blir mitt jobb att hålla ”KalleHelge” rätt på vingarna och rakt bakom bogserplanet. Vi rullar allt snabbare och det slamrar, skakar och studsar. Men så plötsligt släpper hjulen kontakten med marken och det blir lugnt.
Flygplanen stiger allt högre. På 600 meters höjd kopplar jag loss linan och svänger till vänster medan bogserplanet försvinner åt höger. Det blir tyst. Ja, inte helt tyst förstås. Fartvinden viner och variometern, det instrument som ska hjälpa mig att hitta uppåtvindarna, piper. På signalen kan jag höra ifall det går nedåt; sorgsna, långsamma pip, eller uppåt; lyckligt kvittrande snabba. Har man tur, kan man lyftas upp av en termikblåsa med flera meter per sekund.
Just den här dagen har jag dock svårt att hitta någon riktigt bra blåsa. Kanske är det för tidigt på dagen? Men bogserhöjden tillsammans med de uppåtvindar jag lyckas hitta, räcker ändå för nästan en halvtimmes flygning. Söderut kan jag ana Enköping i soldiset, men staden ligger för långt bort för att jag ska våga mig dit. Under oss är skogarna dovt gröna och ladorna ligger som röda utropstecken vid ängskanterna. Slåttern pågår och skördetröskorna kör fram och tillbaka i moln av damm.
Men vår höjd minskar, och jag måste dra mig mot flygfältet för att vi ska nå fram till landningsbanan. Medvind, bas och så är vi på final. Framför oss breder det gröna stråket ut sig. Vi rullar en bit innan ”KalleHelge” stannar och lägger ner ena vingen. Snart blir vi hämtade och rullar tillbaka flygplanet till startplatsen. Nu är det någon annans tur att få njuta av den härliga friheten uppe bland molnen.