Olena Znatkova, 53, föddes i en liten gruvby, Sukhodansk i Luhanskområdet i Ukraina, intill ryska gränsen. Sin uppväxt med skola, musikutbildning och traditionella ceremonier beskriver hon i en bok som hon nyligen skrivit:
“Mitt bland slagghögar och åker fanns ett land som osade av hopplöshet och gråhet, alkohol och bråk. Det var så den absoluta majoriteten av befolkningen levde, med sin egen logik och uppfattning om världen. Även snön här var alltid densamma, svart.”
Det som hände runt om i världen berörde inte byborna. När Ryssland ockuperade Luhanskområdet 2014 och ryska stridsvagnar körde genom hennes lilla by, "inte ens då vaknade invånarna till", skriver hon. I ett halvår levde hon och dottern under ockupation, avskurna från omvärlden.
När bomberna föll över föräldrahemmet beslutade sig Olena Znatkova, som arbetade som lärare och politiker, för att ta sin nioåriga dotter och fly. De gick till fots i fem dagar, innan de nådde Charkiv. Där blev målet att arbeta med fredsbevarande och humanitära projekt.
– Jag jobbade med ukrainska soldatveteraner, säger hon.
Åtta år senare, när kriget nådde Charkiv i februari 2022 krossades även deras nyfunna liv.
– Jag var 17 år och redo att dö. Jag kunde inte åka någonstans själv. Vi fick lämna vår katt hos vänner, det var svårt. Vi trodde att vi var säkra i Lviv och flydde dit, säger Daria Znatkova.
I Lviv föll också missiler, mor och dotter fortsatte fly över gränsen till Polen.
– Pappa jobbade i Estland då, han bygger hus. Han tog oss till Tallinn där vi var i tre månader. Det var vår enda chans. Vi var tvungna att åka tillbaka till Kiev några månader för att avsluta mina studier också, säger Daria Znatkova, som vill arbeta med sociala frågor.
Olena Znatkova hade tidigare genom sitt läraryrke varit på besök i Cardiff i England.
– Vi fick visum och flyttade först till Cardiff, sen vidare. Det är komplicerat med reglerna där. Efter ett år, i juni -23, ville mamma till Sverige, där pappa hade börjat jobba. Jag kom ett halvår senare, säger Daria.
Första anhalten var Uppsala.
– Jag hyrde i ett litet, litet rum i skogen, långt från stan, säger Olena Znatkova.
När Daria kom bodde de tillfälligt i Stockholm hos vänner innan de fick en lägenhet i Enköping. Nu har det gått nio månader sedan de blev Enköpingsbor. Det är svårt för Olena Znatkova att prata om själva flykten, om känslan att behöva lämna sitt land. Tårarna trycker på. Vad som hänt med hennes föräldrar som blev kvar i Luhansk, eller brodern som fördes iväg 2022, har hon ingen aning om. Hon vet inte ens om de är vid liv.
– Min mamma och pappa är kvar i det ockuperade området. Det finns ingen telefon eller internet, säger Olena Znatkova.
Hur är det att bo i Enköping?
– Jag gillar tystnaden och att det är bekvämt. Varje dag går jag en promenad med stavar i vattenparken. Jag har börjat studera psykologi på distans på universitet i Ukraina. Om två år blir jag klar. Jag vill lära mig svenska och hoppas att jag i framtiden kan hjälpa ukrainska flyktingar och barn att överkomma ångest och oro. Jag vet allt om det, och jag måste jobba för att må bra, säger hon.
Det Olena Znatkova saknar mest från Ukraina är klassrummet där hon undervisade vuxna elever i historia.
– Jag älskar att undervisa, min mamma var också lärare, säger hon.
I Enköping har de upptäckt nystartade Måndagsrörelsen som samlas på Stora torget en gång i månaden.
– Under måndagen ska jag berätta om min bok. I den berättar jag min historia, och ger råd om hur man kan göra för att få styrka att börja om igen, säger Olena Znatkova.