Enköpingsbon Maria berättar att en släkting utsatte henne för övergrepp i sin barndom. Efter en jobbig tonårstid ordnade hon en au pair-plats i USA efter gymnasiet. Tiden i USA var bra tills veckan innan hon skulle åka hem till Sverige igen.
Maria var ute och gick med en hund som hennes värdfamilj hade hand om. I ögonvrån såg hon en skåpbil (en van) som hon inte kände igen. Sedan körde bilen i kapp henne i full fart och hon drogs in i den. Flera män våldtog henne. De hade vapen och idag minns hon inte hur länge de höll på och inte heller exakt hur många de var.
– Jag kan komma ihåg att det var åtminstone åtta som förgrep sig på mig, säger Maria.
Hon var maktlös. De förgrep sig på alla möjliga sätt på henne och spelade till och med rysk roulette med henne med en revolver.
– Jag kunde inte göra någonting. Den Maria som fanns fram till dess, hon försvann. Efter det var man bara hud i en kvinnokropp.
Maria slängdes ut ur bilen när de var klara med henne.
Hon lyckades ta sig hem till sin värdfamilj. Hon var chockad och sa ingenting om vad som hade hänt. Hon klädde sig i bylsiga kläder, hade feber och värk, och sa till värdfamiljen att hon var sjuk.
– Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var 18 år.
Maria flög hem till Sverige. På Arlanda möttes hon av sin familj.
– När jag såg dem och såg hur glada de var över att se mig kunde jag inte förmå mig att berätta för dem om det.
Hon sa inget till någon om våldtäkten på sex år, mådde jättedåligt och var ofta sjukskriven. En dag kallade hennes chef in henne till sig och undrade hur hon egentligen mådde. Då brast det för henne.
Maria var helt sjukskriven i fyra år. Hon var självmordsbenägen och låg periodvis inlagd på psyket.
Enköpingsbon beskriver hur hon ännu i dag kan få ångest om något triggar igång minnet av våldtäkten. Det kan vara någon doft eller att någon person liknar en av förövarna.
De senaste åren har hon mått allt sämre i takt med rapporteringen i medier om nya sexövergrepp och gruppvåldtäkter.
Hon beskriver hur rädslan styr var hon styr sina steg.
– Jag går inte där jag vill gå. Jag går där jag med mitt sätt att tänka ser att här är det folk, här är det trafik, här är det öppet och här finns det ingenstans där någon kan dra in mig, säger hon som exempel på detta.
Hennes kvinnliga bekanta känner likadant.
– Det är åt helsike att vi lever i ett samhälle där du inte kan cykla var du vill när du har jobbat natt,
– Jag känner inte att man som kvinna kan känna sig säker i Sverige idag.
Efter förra veckans misstänkta våldtäktsförsök i Skolparken, då en cyklande kvinna överfölls, och den här veckans misstänkta gruppvåldtäkt på Gustaf Adolfs plan känner sig Maria väldigt illa till mods.
– I värsta fall är tre våldtäktsmän på fri fot i stan.
När Maria såg polisens presstalesman Christer Nordströms uttalande om att det inte finns någon anledning till oro och hans råd om att man ska leva som vanligt blev hon upprörd. Det känns respektlöst och visar brist på förståelse, anser hon.
– Det finns visst anledning till oro, säger Maria.
Fotnot: Maria heter egentligen något annat.