Argumenten för och emot skall inte genomgås närmare här. Man kan enbart konstatera att striden för eller emot var ovanligt lång i Sverige. Danmark hade redan 1814 infört folkskola och i Norge (som ju var i union med Sverige) skedde det på 1820-talet.
Många socknar på landsbygden hade redan skolor. År 1834 fanns sålunda i Uppsala stift 55 skolor med sammanlagt 2500 barn.
I författning från 1842 står att varje socken är skyldig att upprätta en folkskola. Däremot var det inget tvång för barnen att bevista denna. ”Alla i skolåldern varande barn böra i skolan sig inställa”, står det. Någon egentlig skolplikt fanns således ännu inte.
Införandet av folkskolan gick minst sagt trögt, detta av flera anledningar. De två största hindren var att det saknades både lämpliga skolhus och lärare, i många fall av ekonomiska orsaker.
En väl fungerande folkskola krävde naturligtvis utbildade lärare. Folkskoleseminarier för utbildning av lärare inrättades därför i varje stiftsstad. Runt år 1850 räknar man med att skolbarnen i alla församlingar i landet undervisades av en utbildad lärare.
Förordningen klargjorde även att man i varje socken förutom lärare även måste skaffa en bostad åt denne. Vidare skulle ett skolstyrelse inrättas med kykoherden som ordförande. Skolan var fortfarande en kyrkans angelägenhet.
För Enköping och andra städer där skolor funnits sedan länge kom folkskoleförordningen inte att förändra mycket när det gällde undervisningen med ett undantag. Förordningen gällde alla barn. Även flickorna skulle nu gå i skolan.
Långt ifrån alla barn i landet kom emellertid att från starten bevista folkskolan. Fem år efter införandet av folkskolan räknar man med att 40 procent av landets barn i skolåldern fortfarande inte gick i skolan. Många av dessa frånvarande barn undervisades dock i hemmet såsom de gjort redan tidigare.
Även i Enköping saknades en del barn i skolan. Protokoll från tiden efter 1842 visar att man blev mer och mer mån om från skolrådet att alla barn skulle bevista skolan.
År 1863 gjorde man i Enköping en undersökning om varför en del barn uteblev från skolan. Resultatet visar att i de flesta fall var barnen tvungna att passa småsyskon eller på annat sätt hjälpa till i hemmet. En piga svarar att hon visst önskade att sonen Per August skulle gå i skolan men att han själv inte ville.
Folkskolan i Enköping kom att indelas i en nedre och en övre avdelning. I den nedre avdelningen tränades grundkunskaper som sedan byggdes på i den övre avdelningen. Från den övre avdelningen kunde man sedan ansöka om plats vid läroverk. Från 1862 hade Enköping ett eget läroverk. Tidigare var dessa elever hänvisade till läroverk i andra städer, företrädesvis Västerås eller Uppsala.
Inga elever flyttades upp från den nedre avdelning utan att genomgå tester. Man fick inte börja den övre avdelningen utan rätta förkunskaper. Detta gjorde att eleverna gick olika många år i folkskolan. På 1860-talet gick eleverna i medeltal tre år i folkskolan.