De kan inte förstå.
Abdullah, deras enda barn, är borta.
– Jag kommer aldrig få prata med honom igen. Aldrig krama honom. Aldrig mer, säger mamma Ibtihal med tårar i både ögon och röst.
Abdullah kom hem från skolan på torsdagen och sa att han skulle till flickvännen Olivia. På fredagens morgon fick de veta att han var död.
Varför han den natten sköts till döds i Västertorp söder om Stockholm kan de inte förstå.
– Han var en så jättefin pojke, inga problem, inga bråk, rökte aldrig, säger pappan Abdulsalam.
Han var ambitiös i skolan och ville ha bra betyg, berättar de.
De har fått veta att skolan ställt i ordning ett kondoleansrum och är tacksamma att de ska få boken därifrån.
Abdulsalam talar om att flaggan är på halv stång utanför skolan.
– Det är fint, säger han.
Familjen kom till Sverige från Irak för nio år sedan. Han är 44 år, hon 39.
Ibtihal säger:
– Vi flydde från Irak på grund av osäkerheten där. Jag hoppades få leva i fred i Sverige och uppfylla alla min sons önskningar, men så blev det inte. Vi kom hit och förlorade vår son.
När de ska berätta om Abdullah är det ett ord de återkommer till.
Snäll.
– Han var alltid jättesnäll, mot sin mamma och pappa, mot sina vänner, alla tyckte om honom, säger han.
– Det är många som gråter och är ledsna, för han var så snäll, säger hon.
Vad tyckte han om att göra?
– Han gjorde inget särskilt, gick i skolan, kom hem, spelade lite PlayStation, såg på TV eller var hos sin flickvän Olivia.
Hade han vänner, kompisar?
– Ja, men mest i skolan, inga här hemma.
Bilden växer fram av en tillbakadragen pojke, på väg att bli man, som tog hand om sina föräldrar, var lugn och hjälpsam och höll sig ifrån bråk.
De visar bilder de har i mobiltelefonerna, de har valt ut några som är tagna 2019 då familjen var vid Drottningholms slott.
Abdullah var 8 år när familjen flyttade till Sverige. De bodde första tiden i Sundsvall och han gick grundskolan där. När de kom till Enköping gick han ett år på St Ilian, sedan Introduktionsprogrammet på Westerlundska.
Där var han under sin sista dag i livet.
Vad hade han sagt om framtiden?
– Hans dröm var att komma in på byggprogrammet, säger Ibtihal.
Hon fortsätter:
– Han ville jobba på bygge, men det fanns inget jobb ... och nu är han död.
Sedan blir det tyst.
Länge.
De tänker mycket.
På sin son. På framtiden.
De har fortfarande lite svårt med språket och när Ibtihal vill vara säker på att det ska bli rätt använder hon översättningsprogrammet i telefonen och skriver.
Hon håller fram telefonen och visar:
– Min son var väldigt trevlig och hade inga problem. Varför dödade de min son? Han hade många drömmar.
Hennes syster har kommit från Tyskland för att finnas där som stöd, men annars har de ingen släkt nära de kan vända sig till.
När de får tillstånd kommer Abdullah, eller Abbe som han kallades i skolan, att begravas i Irak.
Polisutredningen pågår fortfarande. De vet inte mycket om den och vill egentligen bara att deras sons mördare ska åka fast.
– Jag hoppas att polisen hittar mördaren så snart som möjligt och att han får ett rättvist straff, säger hon.
Men inte ens det är särskilt viktigt för Abdulsalam och Ibtihal längre.
Deras enda barn är borta och ord kan inte förklara deras sorg.
Ibtihal försöker.
Hon tar telefonen och skriver. Sedan visar hon fram den.
– Jag är ensam. Jag har ingen annan person i den här världen. De har berövat mig hela mitt liv.