Erik Torstensson är entreprenören från Fjärdhundra som för drygt tio år sedan startade modebolaget Frame Denim i Los Angeles tillsammans med sin svenske vapendragare Jens Grede. Modebolaget designar jeans som burits av superstjärnor som Beyoncé, Rihanna och Taylor Swift.
Enligt uppgifter till SvD omsatte Frame två miljarder kronor under förra året. Grundaren Erik Torstensson är uppvuxen i Forsby utanför Fjärdhundra. Han är ensambarn, hans pappa bor fortfarande kvar i Forsby och hans mamma bor i Hallsberg med sin nya partner.
Kul att du kunde ta dig tid för en intervju med lokaltidningen på hemorten!
– Självklart! Det är det enda som betyder någonting, säger Erik Torstensson.
Erik gick hela grundskolan i Fjärdhundra sedan bar det av till Westerlundskas medieprogram i mitten av 90-talet. Det var på gymnasiet han för första gången kände sig entusiastisk över skolan och började få en förståelse för vad han ville jobba med framöver.
– Jag hade halvdåliga betyg från grundskolan men drömmen var att gå medieprogrammet, säger han och fortsätter:
– Utbildningen var nystartad och det var kaosartat i början. Jag var skitförbannad på att det var så dåligt arrangerat. Då kom det en lärare som heter Stefan Larsson, honom har jag otroligt mycket att tacka för. Han brydde sig och jag blev helt galen i det här med media. Han fick mig att förstå att det var det jag ville jobba med.
Efter gymnasiet sökte han sig till en reklambyrå i Stockholm där han lyckades få tag i en praktikplats. Han läste sedan tidningsdesign i Stockholm, och det ledde i sin tur till ett jobb i London där han jobbade i sju år innan det bar av till USA.
Du verkar ha ett otroligt driv, nu när du sitter i en position som chef för ett enormt bolag, ser du ofta folk som har samma driv som du själv har?
– Tyvärr inte. Jag kommer inte från någon fin och rik familj. Jag är inte heller speciellt begåvad inom något specifikt. Jag bestämde mig tidigt för att jobba hårdare, vara snabbare, snällare och ibland billigare än andra. Det är så man startar företag. Jag tänkte att det är så jag får ett övertag. Vad jag tyvärr ser nu för tiden är att det inte alls finns den här uppskattningen för hårt arbete.
Vad har du för relation till Enköping idag?
– Jag bodde ju där i 18 år iallafall, sen åker jag och hälsar på ibland så klart. Men jag tänker mycket på det då och då. Jag har en son som är född i Los Angeles och är uppväxt mellan London och New York. Han har inte varit på gården i Fjärdhundra än, nu är han 6 år och börja greppa saker och ting. Så vi ska åka dit i höst är tanken.
När var du här senast?
– I höstas, eller i Enköping har jag inte varit aktivt i på många år. Men sist jag var hemma var i höstas. Men Enköping kör jag väl egentligen bara igenom på vägen till Fjärdhundra. Men när jag tar med min son i höst ska jag ta med honom på ett varv i stan. Visa upp Westerlundska och fixa en kebab iallafall. Sen ut till Fjärdhundra och se till att han får åka traktor och visa allting där ute, så han förstår sin historia.
Erik Torstensson berättar att han inte gillar jantelagen men vill inte heller påstå att han har "made it", men att jobba hårt och inte låta huvudet sväva iväg är något han håller hårt på.
– Folk från Sverige säger ibland att jag lyckats, då blir jag obekväm. Man får aldrig känna att man har lyckats. Man ska alltid slå i underläge och vara ödmjuk. De som jag träffat som tycker att de är något försvinner alltid i slutändan. Alla stora stjärnor som jag har jobbat med, typ Beyoncé eller Jay-Z, är så jävla ödmjuka. De har inget att bevisa, de är förvisso perfektionister, men de jobbar hårdare än alla andra.
Något han kan sakna från Sverige, och inte minst Enköping, är det gastronomiska underverket "svenne-kebab".
– Vad skulle jag inte göra för den. När jag växte upp i Enköping dansade jag i Ena bugg & swing och det var mitt liv. När jag bodde i Fjärdhundra fick jag ofta pengar för att köpa något att äta mellan skolan och dansen. Santorini var mitt favoritställe, det finns inte kvar antar jag?
Nej, det har gått i graven tyvärr.
– Fyfan. Det finns associationer man gör, det kan lukta jul eller som pappas snus eller något annat som triggar minnen från barndomen. De finns inget som gör mig mer trygg och glad än doften av "svenne-kebab".