"Du får inte vara så känslig!" Denna mening, tagen ur sitt sammanhang är något jag minns väldigt väl från min barndom. De vuxna omkring mig sade så ofta när jag någon gång beklagade mig över den mobbning som pågick år ut och år in.
När jag var sexton år genomgick jag en datortomografi av min hjärna. Detta på grund av de ångestkramper jag hade då. (Inte heller normalt, om man frågade vuxenvärlden.) Resultatet av den röntgen visade att hjärnan såg "annorlunda" ut än andras. Och med ett sådant resultat konstaterades ju snabbt att " hon är inte... normal". Något hade de sett på röntgen och jag minns hur pratet gick då. Och det där minnet jag har kan vara en plåga ibland och en väldigt resurs i andra fall. Som när man många år senare får något av en aha-upplevelse serverad bara så där.
Förrförra söndagen läste jag en artikel i en av söndagsbilagorna som handlade om HSP, ( Highly sensitive person). Högkänslighet på svenska. Jag hade sett artiklar tidigare och rynkat på näsan åt att vissa saker faktiskt gick att pricka in på mig själv. Bullerkänslig. Läser av andras sinnesstämningar fortare än de hinner känna efter själva. Ett rikt och komplext inre och njuter av småsaker. Jag muttrade och läste vidare. För just det där med "känslig" ger mig lite kalla kårar... som om det inte är normalt att vara just det. Nä, då ska man ändra på sig. För att passa andras tycke och smak.
I faktarutan kom jag att läsa något som fick håren på armarna att resa sig rakt upp: "På magnetröntgenbilder har man kunnat se skillnader på hjärnan hos en högkänslig person och en som inte är det. Högkänsliga personer föds med ett nervsystem som är känsligare än hos andra och en hjärna som fungerar lite annorlunda än hos genomsnittet". Jag skakade lite när jag hade läst det. Precis det där hade jag ju varit med om. Den person som intervjuades berättade också om att hon alltid varit räddare för saker än andra människor och reagerat kraftigare. Och även hon hade fått höra att hon inte fick vara så känslig... men inte av samma anledning som mig.
HSP är ingen diagnos, det är ett personlighetsdrag. Fast det känns nästan som att det blir ett osynligt "problem" för de 15-20 procent av den globala befolkningen som har detta, eftersom den stackars omvärlden som vanligt inte vet hur den ska bete sig. När jag nu vet att det går att se sådant på en hjärnröntgen är jag glad att jag minns hur pratet gick efteråt, att något var "fel". För nu VET jag att det där felet inte är ett "riktigt fel" - jag är i grunden lika normal som du. Bara lite känsligare.