Sedan två år tillbaka hanterar Uppsala bostadsförmedling även Enköpings Hyresbostäder bostadskö. Att EHB valde denna lösning berodde på att bolaget ville kunna ta del av statliga investeringspengar vid nybyggen. Och för att kunna göra det var man tvungen att ha en bostadsförmedling, vilket man alltså inte hade.
Övergången till den då nybildade bostadsförmedlingen i Uppsala var långt ifrån smärtfri, vilket EP rapporterade om i flera artiklar.
Ett 20-tal anställda, en vd och några mellanchefer skötte verksamheten. Personalen tycks dock ha fått betala ett högt pris för att nå kvalitetskraven. En rad personer har sagt upp sig sedan starten.
Ett tiotal av dem beskriver nu en arbetsplats med hög stressnivå, för lite personal och chefer som varken ser sina anställda, ger stöd eller feedback när det behövs. Inflytandet över arbetsuppgifterna beskrivs som obefintligt.
En kvinna som förmedlat bostäder berättar att hon jobbade i en grupp på fem personer. Den krympte snabbt när två personer måste ta hand om förmedling av studentbostäder. Stressen ökade. Vissa dagar var hon själv.
– Jag fick ingen uppbackning alls. Det slutade med att jag blev utbränd. Min läkare rådde mig att säga upp mig, säger hon.
En anställd blev utsatt för hot av en missnöjd bostadssökande, men fick inget stöd.
– Vi skulle bara ha kunden i fokus. Det var som att man skulle tåla hot, säger hon.
En annan beskriver arbetet som toppstyrt och omodernt. ”Man skulle göra det man blev tillsagd och vara tacksam.”
– Ledningen tog inte tillvara den kompetens som fanns. Jag tror inte de förstod att det tar tid och kostar pengar att starta upp en ny verksamhet.
Bostadsförmedlingens vd, Mona Lindén, bekräftar att situationen varit tuff och att hon tvingats prioritera verksamhetens resultat framför personalen.
– Det har varit en snabb expansion. När vi startade hade tre hyresvärdar anmält intresse för den nya förmedlingen, i dag är de 24. Man kan säga att vi har tvingats lägga rälsen samtidigt som vi har kört tåget, säger hon.
Enligt Mona Lindén ledde det till att ledningen fick rikta allt fokus på uppdraget – att leverera en fungerande bostadsförmedling.
Och då fick personalens behov vänta?
– Jag kan förstå att man känner så om man kommer från arbetsplatser där organisationen sedan länge är etablerad. Men där och då fanns det inte förutsättningar för dialog och samverkan för att ta tillvara medarbetarnas kompetens.
De anser inte att de fått någon stöttning?
– Både ledare och medarbetare har haft ett svårt uppdrag. Från oktober 2016 till sommaren 2017 hade vi tio personer som slutade. Då blir det svårt för dem som är kvar. Nu har vi skaffat en HR-resurs för att skapa ett systematiskt arbetsmiljöarbete och anställt teamledare för bättre stöttning till personalen.
Vissa i personalen har känt sig hotade. Varför negligerade ni det?
– Det är enstaka händelser som jag inte vill kommentera. Nu jobbar vi med service och bemötande av missnöjda kunder. Samtidigt är det otroligt viktigt för en bostadslös att få en bostad så det är inte så konstigt att vissa kan upplevas hotfulla om de får ett negativ besked.
Fick ni för lite tid eller resurser när verksamheten skulle startas upp?
– Med facit i hand skulle vi tagit kostnaderna för vissa resurser tidigare. Vi är ju självfinansierade och det var svårt att beräkna hur mycket det skulle ge. Om jag skulle starta om en gång till så skulle jag satsa mer på personalen och se till så att de jobbade närmare sina chefer.
Vad har du att säga till de som tvingades sluta?
– Att det är jättetråkigt och jag kan inte säga att deras upplevelser är fel. Vi var uppenbarligen inte tillräckligt uppmärksamma på personalens situation under den här tiden.