– Jag drömmer om att vakna hemma i min vackra stad Aleppo och att det fortfarande är 2012, säger han uppriktigt men bedyrar snabbt att han är mycket tacksam för all hjälp han fått i Sverige och att han nu inte kan tänka sig att återvända.
När det som kallades arabiska våren nådde Syrien 2012 hade Zinar, som kom från en medelklassfamilj, precis gått ut gymnaiset och planerade att utbilda sig vidare till ingenjör. Men revolutionen satte stopp för allas planer.
– Vi förlorade allt på en gång, säger han.
I den förra stafettintervjun lämnade läraren Ulrika Beijer över ordet till en av de nysvenskar som finns i Enköping. Zinar Hussein finns i hennes bekantskapskrets och Ulrika tyckte absolut att EP:s läsare skulle få höra om hans historia.
Vi träffas på Tammerfors över en fika. Vid ett bord en bit bort sitter ett gäng damer, de pratar och skrattar medan Zinar berättar för mig om bomberna och hur konstigt det är att till sist bli van vid kriget och döden. Som den gången då hans gymnasieklass höll på med ett prov och en bomb slog ner i andra halvan av skolan.
– Vi satt kvar och gjorde klart provet, idag kan jag inte förstå det, säger han.
Men som den rebelliske tonåring Zinar var protesterade han högljutt när regimen försökte förhindra revolutionen. Att säga vad man tyckte var dock förenat med livsfara och plötsligt var Zinar tvungen att ”försvinna”.
– Det fanns grupper som hjälpte till att föra folk i säkerhet. Min familj fick betala en summa för att jag skulle komma till en säker plats. Jag såg det som ett semesteräventyr och trodde att jag skulle kunna återvända inom ett par månader, jag skulle ju börja plugga igen, berättar han.
Han flykt blev strapatsrik men gick oerhört snabbt. Bara 25 dagar efter att han smugglats ut var Zinar i Sverige och hade fått en plats på flyktingboendet Rondellen i Enköping. Och ytterligare några dagar senare satt han på skolbänken i en introduktionsklass på Westerlundska gymnasiet.
Några månader senare började det gå upp för Zinar att han inte längre var ute på nån semesterresa.
– Jag insåg att jag måste börja ett nytt liv. Jag var 17 år och helt ensam i ett nytt land. Jag trodde aldrig att jag skulle få träffa mina föräldrar igen och jag mådde fruktansvärt dåligt.
Han beskriver det första halvåret som ett stort mörker då allt var jobbigt; han kunde inte språket och ingen annan kunde hans språk, han vantrivdes på boendet, han tvingades göra enkla skoluppgifter trots att han redan hade en gymnaiseutbildning och han längtade efter sina föräldrar och syskon, särskilt mamman som han alltid stått nära.
Men räddningen fanns på skolan. Elevcoachen Stella Rosenqvist, som stafettintervjuns läsare träffade den 31 mars.
– Stella stöttade mig jättemycket! Hon hjälper med glädje utan att förvänta sig något tillbaka. Utan henne vet jag inte hur det hade gått, säger Zinar.
Ytterligare en av EP:s stafettintervjupersoner finns med bland dem som hjälpt fram Zinar - Anders Thool, ägare till puben The Players Inn. När Stella Rosenqvist bad honom ordna en praktikplats åt Zinar löste sig det omgående.
– Jag fick börja praktisera där. I början fattade jag inte mycket men allteftersom jag lärde mig språket gick det bättre och jag fick jobba på riktigt med att plocka glas och sånt, berättar Zinar.
Sakta men säkert kom Zinar in i det svenska samhället, till stor del tack vare den hjälp han fick utifrån men också på grund av sin egen kamp.
– Jag har alltid känt att jag måste överleva, jag måste jobba och kämpa för att göra något bra.
En dag när han fyllt 20 stod han och tittade ut genom fönstret i sin lägenhet, som han fått via sina nyvunna vänner. I plånboken låg hans körkort och på gatan utanför stod en begagnad Peugot 307, en bil han velat ha sen han var liten och nu fått möjlighet att köpa.
– Men jag jag var inte lycklig. Jag var fortfarande så ensam. Samtidigt hade mamma börjat hotas för saker hon sagt hemma i Aleppo och jag kände mig skyldig att hjälpa henne, berättar han.
Kampen för att få hit först mamma och sedan pappa inleddes och inom två år hade han förenats med båda sina föräldrar. De har fått uppehållstillstånd och trängs nu med honom i tvårumslägenheten här i Enköping.
– Det går jättebra, vi trivs tillsammans och jag har fått kärleken tillbaka, säger han och ler stort.
Men allt blev verkligen inte lättare för Zinar när föräldrarna kom. Ett stort ansvar hamnade på hans axlar eftersom föräldrarna inte klarar sig själva på det nya språket.
– Det är mest synd om pappa. Han är 62 år och har alltid jobbat, han var lärare på en yrkeshögsskola och jobbade med solceller, han drev egna företag. Nu har han inget och tjänar inga pengar. Han är lite blyg och han har svårt att träffa nya människor så han är väldigt ensam.
– Men jag är ansvarig för honom, han kämpade för mig när jag växte upp så nu måste jag hjälpa honom.
Zinar säger att föräldrarna önskar att nån dag kunna åka tillbaka till Syrien. Själv tror han att det blir svårt.
– De har inget att komma tillbaka till. Husen är borta och parken som vi bodde vid är nu en begravningsplats, det har jag sett bilder på på Facebook, säger han.
Själv tror han inte att han nånsin kommer att återvända. För åtta år sedan hade han planer på att bli ingenjör. Nu lever han ett annat liv i en annan verklighet.
– Varje dag är ny. Jag vill verkligen plugga och bli mer aktiv i samhället. Mitt mål just nu är att bli sjuksköterska, då kan jag hjälpa andra människor att må bra.
Varje dag chattar han med sina systrar som också lyckats fly från Syrien. Kvar i landet är brodern, som håller sig gömd tillsammans med sin familj.
– Vi kan inget göra för honom nu och det känns förstås väldigt jobbigt för oss alla, säger Zinar.