Det är två veckor sedan 22-åriga Emma överfölls av två stora hundar i Fanna under en joggingtur.
Det var första gången som hon testade att springa hem från jobbet på kvällen.
– Jag springer någon mil på löpband utan problem, men det är jobbigare att springa ute och jag var verkligen taggad den här kvällen, berättar Emma som jobbar i centrala Enköping och har några kilometer hem till bostaden i Fanna.
Det var vid niotiden och mörkt ute. Vid en bussficka på JP Johanssons gata såg hon en man som promenerade med två hundar. Då hon är lite rädd för större hundar sprang hon ut i gatan för att hålla avstånd.
– De gick åt samma håll som jag sprang men jag tänkte att det är lugnt om jag springer en bit utanför trottoaren, säger Emma.
Hon hade hög musik på i lurarna men när hon passerat mannen med hundarna hörde hon hur han skrek.
– Jag vände mig om och såg hundarna komma emot mej, de var nästan intill mig. Det gick väldigt snabbt, det enda jag minns är att de var stora och ljusa, någon typ av kamphundar, sen hoppade de på mig så jag föll i backen.
Enligt polisens uppgifter vägde hundarna 45 respektive 50 kilo och Emma hade inte en chans mot deras tyngd. I fallet slog hon huvudet i backen och slog även i armbåge och knä.
Instinktivt rullade hon ihop sig som en boll men armar och händer som skydd över huvudet. Hundarna bet henne inte men de nafsade och bet tag i hennes hårknut.
– Jag har aldrig skrikit så högt eller varit så rädd i hela mitt liv. Första tanken var att det här är det sista jag är med om, det var en mardröm. Jag skrek och skrek men märkte att det provocerade hundarna ännu mer, säger Emma.
Även hundarnas ägare hade fallit omkull men höll fortfarande i kopplen.
Hon tror att attacken pågick i flera minuter. Till slut kom en bil med några unga killar som stannade för att hjälpa henne och hundarna hoppade mot bilen istället.
– Hundägaren skrek att jag skulle springa, killarna sa åt mej att hoppa in i bilen. Jag tvekade först, det låter kanske konstigt men man vill inte gå in i en främmande bil, säger Emma.
Hon hoppade ändå in i bilen och killarna ringde polisen.
– Jag tänkte att polisen åker väl inte ut på det här, det kanske var jag som hade gjort något fel. Det är sådana tankar som slår en, säger Emma lite fundersamt och fortsätter:
– Jag tackade killarna för att de stannade och jag hoppas verkligen att de förstod att jag menade det. Jag var så ledsen att jag knappt kunde prata där i bilen.
Polisen kom, och körde henne till sjukhuset där hon bland annat fick röntga armen och axeln som hon gjorde illa i fallet.
Hundarna omhändertogs av polisen och en utredning görs nu på dem av polisen och länsstyrelsen.
– Jag tycker om djur och jag vill verkligen inte att de avlivas utan att det finns någon som kan ta hand om dem och göra livet bra för dem, säger Emma.
Trots den dramatiska upplevelsen med hundattacken har Emma klarat av att gå vidare och har börjat springa igen, "Jag måste" säger hon, men känner att hon nu är mer uppmärksam på omgivningen, och hon har inte lika hög musik i lurarna längre.
Det polisen sade till Emma på lasarettet har haft stor betydelse för henne.
– Han sa att det är ok att må dåligt när något sådant här händer, men att det aldrig får hindra en från att göra det man vill. Att jag springer igen är mycket tack vare det han sa, säger Emma.
Emma heter egentligen något annat men har önskat att vara anonym i texten.