Isabel, vi kan kalla henne så, togs till Sverige från Sydamerika av en man som styrde henne med våld, berättar hon.
– Han bestämde allt, jag kunde inte göra någonting, förklarar hon.
I Sverige kom hon i kontakt med Kvinnojouren, fick hjälp med skilsmässa och vårdnaden om barnen. Samt hamnade i den flyttcirkus som utsatta personer kan hamna i när de jagas av närstående.
Hon och hennes barn fick skyddad identitet och nya namn.
Under två och ett halvt år bodde de i olika delar av Sverige, utanför Stockholm, i Dalarna och Ångermanland, till exempel. Hon lärde sig det svenska språket på egen hand.
– Jag fick en bibel på svenska och hade en egen på spanska, sedan jämförde jag dem och lärde mig svenska.
Hon är troende och sjunger i kyrkokören.
Betyder din tro något för dig?
– Ja, på något sätt gör den det.
Exmaken flyttade hem till Sydamerika, men har hela tiden fortsatt att hota och skrämma, enligt Isabel. Det kommer sms till både henne och barnen, trots att de byter telefonnummer.
Ibland handlar sms:en om att hon, Isabel, ska be om ursäkt. Nästa dag kan innehållet vara ett annorlunda.
– Då skriver han att han ska döda mig för att jag tagit hans barn ifrån honom, men de vill inte träffa honom.
Isabel kom till Enköping 2021.
Här har hon ordnat jobb, betalar för sin bostad och har uppfostrat två barn.
– Jag jobbar som personlig assistent, berättar hon.
Hon ser på svenska TV-program, läser barnens skolböcker, lyssnar bara på svensk musik och på bordet i vardagsrummet ligger svenska böcker.
Men inget av det där spelar någon roll längre.
Inte för Migrationsverket.
Hon har fått besked om att hon inte får jobba efter 8 januari och häromdagen kom ett sms som sa att hon skulle skickas ut ur landet.
– Jag är frustrerad, rädd och ledsen, säger hon.
Frustrerad för att hon gjort allt hon kunnat sedan hon kom till Sverige
Rädd för att hennes exmake ska ta barnen och slå henne.
– Han är kriminell och kommer att döda mig, säger hon.
Ledsen, mest för att hon inte kan ge sina barn ett bra liv.
– Jag har lovat dem ett fint liv utan våld, att de aldrig ska behöva gå tillbaka till det gamla livet, säger Isabel.
Hon försöker hålla tillbaka tårarna, men när hon pratar om barnen går det inte.
Dottern är 12 år. Sonen är idag juridiskt sett vuxen och har fått ett eget beslut om avvisning.
– Fast han är fortfarande mitt barn och behöver mig, säger hon.
Isabel kan formellt åka vart hon vill, men eftersom hon har kvar sitt gamla medborgarskap i Sydamerika vore hemlandet det första alternativet – om inte exmaken fanns där.
Vad vill du göra nu?
– Jag måste flytta från Sverige, jag förstår det, men om jag åker till mitt hemland kommer han (exmaken) att hitta mig, ta barnen och slå mig, kanske döda mig.
Går det inte att gömma sig där?
– Nej. Migrationsverket tror det, men han har hittat mig flera gånger i Sverige och kommer att göra det där också.
Vart vill du istället?
– Kanske Kanada, där har de bra kvinnojour också, men jag måste ha tid att sälja alla mina möbler och min bil. Det går inte att flytta dit utan någonting.
Inom kort skickas Isabel till Malmö och ett korttidsboende. Där ska hon invänta besked om hur det formellt går till när hon skickas ut ur landet.
– Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vi kan inte åka tillbaka, säger hon.
Rösten är stadig, men tårarna fortsätter att rinna.
Får du hjälp av någon?
– Hon som jag varit assistent hos har varit helt fantastisk.