Jenny och hennes dotter håller händer.
Jenny, som egentligen heter något annat, är i 30-årsåldern och lever idag i Enköping med skyddad identitet och skyddad adress. Detsamma gäller hennes dotter. De flydde från dotterns pappa, som vi kallar Tobias, för flera år sedan då han slog Jenny och utsatte henne för alla typer av våld.
– Vi var tillsammans tre år. Men det var tre år för mycket. Det var många smällar under de åren. Han var missbrukare och hade inga gränser, så det var som att vara i helvetet. Det var psykiskt och ekonomiskt våld, våld på alla sätt, säger Jenny.
Under hela graviditeten funderade Jenny på att lämna den våldsamma relationen. I nio månader ställde hon sig frågor som: hur ska jag göra? Hur ska jag ta mig ur det här? Helvetet som hon beskriver, var som att "gå på nålar hela tiden".
– Vad man än gjorde så gjorde man fel. Han klankade ner på precis allting, vad man än gjorde. Den här vardagliga kränkningen och det fysiska våldet också, det var ungefär som med min mamma - till slut fanns jag inte kvar. Jag hade ingen röst kvar. Jag bara försvann, säger Jenny.
Så fort Jenny blir hemskickad från BB slår Tobias henne – samtidigt som den nyfödda bebisen ligger i hennes armar. Det kommer blodstänk på bebisens kläder och han är nära att träffa barnet. Då känner Jenny att det aldrig kommer att bli bättre, trots att det var det han lovat under hennes graviditet.
– Jag fick styrkan från ingenstans. Jag kände bara att jag måste skydda mitt barn. Då sa jag till Tobias att “det är första och sista gången du slår mig när jag håller i mitt barn” och då sa han “jag har precis börjat”. Då förstod jag att det här kommer aldrig att bli bättre, säger hon.
Under första polisförhöret sitter hon med ett sår i huvudet, som bara är några dagar gammalt, som bebisen. Det är torkat blod i håret och märken från strypgrepp runt halsen. Jenny menar att det var tydligt och synligt för de som såg henne att hon blivit utsatt för någonting hemskt.
– Men i rätten då sa han att jag hade gjort det mot mig själv, så det var det ord mot ord, så då lades det ner. Och jag minns det, när jag öppnade det där kuvertet – för jag hoppades så innerligt – när jag nu tagit mod till mig och anmält honom, att han skulle fällas. Då hade jag kommit till skyddat boende. Men när jag öppnade det här kuvertet och det stod att det blev nedlagt på grund av att det var ord mot ord, då tänkte jag att nä, nej, det här är ju som på film. Händer det här verkligen i verkligheten?, berättar Jenny.
– Jag var själv uppvuxen med våld i mitt hem och det förstörde mitt liv. Så jag kände att mitt barn ska inte behöva vara med det som jag varit med om. Jag vill ge mitt barn en trygg och fin uppväxt. Det var det enda jag kunde tänka på, fortsätter hon.
I kontakten med socialtjänsten, under rättsprocesserna om vårdnad om barnet, upplevde Jenny att det var hon som behövde stå till svars istället för mannen som slog. Under rättegången i tingsrätten var det bara Jenny och hennes målsägandebiträde som var kvinnor, alla andra var män.
– Jag och mitt målsägandebiträde var de enda kvinnorna. Mitt ex målsägandebiträde var man, domaren var man, juryn var män. Att då komma in som våldsutsatt i en tingsrättsal, bara det känns som ett övergrepp i sig i det skedet, för man är så himla bräcklig, skör och utsatt redan. Och så ska man sitta där och föra sin talan inför en massa män. Så jag kan tycka att hela systemet är så fel, säger hon.
Det var vanligt att Tobias tog strypgrepp på henne.
– Flera gånger trodde jag att jag skulle dö på riktigt. Jag var livrädd, säger Jenny.
Jenny berättar att hon tappat allt förtroende för rättsväsendet. Hon menar att det var två saker som gjorde att hon och dottern klarade sig ur situationen.
– Det är kvinnojouren och skyddat boende som har hjälpt mig. Socialtjänsten och rättsväsendet, där känns det som att det bara har varit tvärtom och att man fått en smäll på käften, säger Jenny.
– Det var verkligen mitt barn som gav mig all min styrka, när det var som värst. Från att ta sig ur, till att vara totalt nedbruten och försöka hitta något ljus någonstans. Det var bara det som drev mig, att jag tog hand om det här lilla spädbarnet och såg till att hon fick all den trygghet och kärlek och mat hon behövde. Det var en dag i taget verkligen. Och jag fick verkligen en möjlighet till det på ett skyddat boende. Hade det inte vart för skyddat boende vet jag inte var jag skulle ha varit idag, berättar hon.