Mats Alvemark blottlägger i sin insändare den 24 februari en mycket förenklad syn på vad fredspolitik innebär. Han ser krig som oundvikligt om vi inte ansluter oss till Nato. Jag tycker han borde se den komplexa verkligheten istället.
Den mångåriga svenska politiken med militär alliansfrihet under flera hundra år har varit mycket framgångsrik. Vi har lyckats undvika att bli indragna i de stora konflikterna som hemsökt vårt närområde. Skulle Sverige, och Finland, gå med i Nato skulle spänningarna öka i Östersjöområdet och de militära incidenterna bli fler med risker för eskalering. Svensk politik skall istället ha som syfte att minska spänningarna, samtidigt som vi själva tar ställning till hur vi skall öka vår egen säkerhet.
Nato har kärnvapen, och den nye presidenten i USA har sagt att den arsenalen behöver utökas.
Jag tror inte att det är så många svenskar som tycker det skulle kännas tryggare att ha kärnvapen baserade i vårt land. Ett Nato-medlemskap kan snarare än vi tror tvinga på oss dessa. Att Natos största och dominerande land nu styrs av en politiskt okunnig och oerfaren person kan vara skäl nog för att inte ge sig in i ett sådant vågspel som medlemskapet skulle innebära.