Det var fullt och bullrigt på den årliga loppmarknaden som hölls på Stortorget. Folk till höger och vänster som hänsynslöst armbågade sig fram för att komma åt de bästa fynden. De skrek för att överrösta varandra. Jag frös, drog jackan lite tätare om mig och lindade halsduken ett extra varv. Jag förstod inte varför mamma gillade det här. Hon släpade jämt med mig för att titta på gamla dammiga prylar och kasta bort massor av pengar för något som bara skulle stå och ruttna på vår vind. Hon hade gett mig en hundralapp och stämt möte utanför tobaksaffären. Hon hade nog förstått att vi aldrig skulle hålla reda på varandra i den här trängseln. Jag suckade och började gå mellan de trångt uppställda stånden. Efter en stund fick jag syn på den. Den låg ensam på ett litet bord där en gumma satt och stickade. Hon såg upp på mig och den isblå blicken borrade sig in i mig. Den följde mig tills jag stannade upp och rörde vid spegeln. Den var vacker. Blommor slingrade sig runt ramen, var och en hade sin egen färg. Kanterna var målade med bladguld och spegelskivan var alldeles blank. Det var det finaste spegel jag sett.
– Visst är den vacker! Viskade gumman som nu stod bakom mig.
Det mesta av hennes gråa hår hade fallit ur knuten.
Jag nickade.
– Vad kostar den?
– 100 kronor, sa gumman med sin skrovliga röst.
Jag tog fram hundralappen och gav dem till henne. Hon log belåtet och slog in spegeln i tidningspapper, la den i en stor papperskasse och gav den till mig
Väl hemma hängde jag upp spegeln ovanför min säng. Det tog en stund att få den att hänga rakt, men när den gjorde det såg det väldigt snyggt ut. Jag ställde mig framför och stirrade på min spegelbild. En rödhårig tjej med stora gröna ögon och ansiktet fullt med fräknar stirrade tillbaka. Jag räckte ut tungan och gick för att äta kvällsmat. När jag ätit färdigt gick jag tillbaka på mitt rum för att göra matteläxan. När jag var klar borstade jag tänderna och bytte om till pyjamas. Innan jag skulle hoppa i säng tittade jag i spegeln igen. Då såg jag något flimra förbi. En sekund senare var det inte jag i spegeln, utan någon annan. En annan flicka. Hon hade mörkt, stripigt hår och den vitaste huden jag någonsin sett. Jag skrek och backade tillbaka. Flickan log lugnande och skrev på glaset:
– Var inte rädd! Jag vill dig inget illa.
– Vem är du? skrev jag tillbaka
– Jag heter Amy. Jag är fångad i den här spegeln. Kan du hjälpa mig ut?
– Hur?
– Möt mig vid midnatt så ska jag berätta.
Jag nickade och Amy försvann.
Jag kunde inte somna den kvällen. Jag låg och kunde inte tänka på annat än Amy, flickan i spegeln. Hur hade hon hamnat där? Hur skulle jag kunna hjälpa henne och var detta ens verkligt? Det fanns så många frågor jag ville ha svar på. Men jag var också rädd. Man kunde inte fångas i en spegel, det var bara en reflekterad bild. Ändå hade jag sett henne med egna ögon. Jag stirrade på digitaluret tills den slog tolv. Varje minut kändes som en evighet. Jag gick upp och tände lampan i fönstret. Så fort jag stirrade i spegeln dök Amy upp.
– Sätt din hand på spegeln, beordrade hon. Det kändes inte bra, men jag gjorde som hon sa. Amy satte också sin hand mot spegeln. En osynlig kraft tog tag i mig. Jag kände hur jag drogs in i spegeln, bit för bit. Jag försökte skrika men det kom inget ljud. När hela min arm hade dragits in gav jag upp och lät mig sugas in helt. Ju mer jag kom in, desto mer kom Amy ut. Jag såg henne genom glaset när hon vinkade åt mig och hoppade ut genom fönstret. Nu är det jag som är flickan i spegeln. Mamma sålde den efter mitt försvinnande. Nu är jag i ett främmande rum, hos en flicka i min egen ålder. I natt ska hon hjälpa mig ut och sätta sin hand mot spegeln.
Stackars flicka, hon vet inte vad som väntar henne.