—En del av vårt hjärta kommer alltid att finnas i Enköping, vår första stad i Sverige. Våra gamla grannar är inte bara grannar. De är nära vänner. En tidigare granne hjälpte oss mycket för att vi skulle få stanna. Hon och hennes familj är en del av vår. Barnen kallar henne för faster och moster, berättar Vedran Kutic på telefon.
Det var i november 2017 som familjen utvisades och de var tvungna att åka tillbaka till Serbien.
– Tiden i Serbien var svår. Vi blev deprimerade och hade svårt att acceptera verkligheten. Båda barnen var tvungna att gå i skolan 12 till 14 timmar per dag. Vi bodde hos släktingar och var välkomna överallt, men vi längtade hem till Sverige, berättar Vedran.
16 månader efter ett enormt kämpande lyckades de komma tillbaka till Sverige på ett nytt arbetsvisum, tack vare att Vedran kunde återgå till sin gamla tjänst på Sjölanders Mekaniska i Västerås. Hans fru Ljubica fick jobb på en ny frisörsalong i Västerås och man enades om att bosätta sig i Västerås för att slippa pendling från Enköping.
Vedran beskriver sig själv som lite trött efter omständigheterna, men har fortfarande energi att kämpa vidare. Trots allt som har hänt så tycker han att det är bra att barnen, Anastajia och Stefan som nu går på gymnasiet, har lärt sig leva i verkligheten och inte växer upp i en drömvärld.
—De har blivit starkare av allt de har varit med om. Nu vet de att orättvisor finns och att det kan drabba vem som helst.
Själv har Vedran precis blivit permitterad, men i januari ska han få gå en utbildning för att avancera ett steg i sin roll som CNC-operatör och programmerare. Han är jättenöjd med att vara tillbaka på firman.
– Varje år tar jag ett steg framåt, det är kul och bra, säger han.
Men visst saknar familjen Kutic Enköping, sitt första hem i Sverige.
—Vi sa inte farväl till Enköping. Vi hoppas att vi kan komma tillbaka och leva med våra fantastiska vänner i där. Där kände vi oss hemma direkt. I Västerås är det bra utan att vara exakt samma, men människor är fantastiska här också. Nu när barnen går i skolan så kan vi inte begära att de ska pendla från Enköping, även om sonen allt som oftast är i Enköping.
Han känner inte av distanskulturen som man pratar om i Sverige. För familjen Kutic har det aldrig varit så. Vedran gör allt vad han kan för grannarna under pandemin. I hissen har han satt upp en lapp: om någon behöver ha hjälp med att handla eller något annat så kan de ringa honom. Familjen hoppas och tror på att pandemin kommer att vara över och att vi alla kan gå vidare i september 2021.
Då först kommer Vedran och hans fru sätta sig ner tillsammans och planera för framtiden, nu tar de bara en dag i taget. Till sommaren måste de söka om förlängt arbetstillstånd och först 2023 kan de söka permanent uppehållstillstånd igen.
—Jag lovade alla att kämpa av mitt hjärta. Kärleken är större än orättvisan, säger Vedran.
Förra gången när familjen kämpade om att få stanna i Sverige avslog Migrationsverket deras överklagan. Orsaken till det var en miss som en tidigare arbetsgivare gjort när denne givit Vedran ett sämre försäkringsskydd än vad kollektivavtalet omfattade. För att få permanent uppehållstillstånd hade han behövt ha arbetsvillkor i linje med kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen.