Det var min svärfars synpunkter på de livsnödvändiga transportstråk som förde honom och någon av de personliga assistenterna på gemensamma utflykter runt Enköping för frisk luft och social samvaro.
Nu är det över fem år sedan han gick bort. De sista åren av sitt liv var han hänvisad till permobilen och blev expert på var de höga trottoarkanterna och guppen i gatorna fanns.
Att vi alla kan röra på oss obehindrat mellan olika delar av den stad vi bor i, promenerandes i maklig takt, springande, per cykel, med barnvagn, rullator eller då permobil, är väl en sorts temperaturmätare på trivsel, men också i förlängningen på trygghet och välstånd.
Sedan svärfar gjorde sin sista runda med permobilen har Enköpings befolkning ökat med 4 404 personer.
Vi är fler, och kommer att bli ännu flera, som behöver bra vägar att röra oss på, trygga stråk på väg till jobbet eller skolan, föreningsmötet, butiken, krogen eller för motion.
Han hade gillat gång- och cykelvägarna i de nya bostadområdena Åkersberg och Klondyke, hade vid hyfsat väder kunnat följa bygget av Gamla Nynäs vid Bredsandsallén men säkert suckat över centrumstöket.
De flesta av oss är samtidigt bilister, ofta eller sällan. Och allt hänger förstås ihop. Få saker väcker känslor som just trafikfrågor.
Tidigare i veckan skulle tekniska nämnden ta nästa steg mot en bra parkeringslösning i centrum, en förbättring för gående och cyklister och en utveckling som de flesta kan köpa. Men beslutet sköts upp till nästa år.
Trevlig helg!