Detta fick till följd att de skolmästare som ändå kunde anställas endast stannade på sin post en kortare tid, de flesta utan att lämna några större avtryck i arkiven. Ändå bör kanske Michael Kolmodin nämnas. Han var nämligen far till Israel Kolmodin som skrev texten till den välkända psalmen ”Den blomstertid nu kommer”.
Skolhuset reparerades dock till slut och vad man vet hade det två rum. Två klasser kunde alltså undervisas samtidigt.
Man kan nog påstå att insatsen fick önskad verkan. Näste skolmästare - Anders Quek – stannade nämligen 24 år på sin post.
Resten av 1700-talet förflöt relativt lugnt på skolområdet – förutom de ständigt återkommande bråken om löner och ersättningar till skolmästaren. I samband med en sådan konflikt förekommer en sällsynt uppgift om antalet elever i skolan.
Skolmästaren Johan Gåse begär år 1757 högre lön eftersom han hade 63 elever mot hans föregångare som endast undervisade mellan 30 och 40. En högst rimlig begäran kan man tycka.
Skolmästaren hade ofta hjälplärare till sin hjälp. Dessa gick under benämningen ”collega” vilket senare skulle bli titeln på de lärare som tjänstgjorde på det läroverk som senare kom att öppnas i staden.
På 1770-talet visade det sig åter att skolhuset var i dåligt skick. Man beslöt då att bygga ett helt nytt skolhus med skolmästarbostad. Detta skolhus är det första i Enköping vi vet exakta platsen för. Huset låg vid korsningen Kungsgatan – Rådhusgatan och kom att bli hemvist för stadens skola och lärare i över ett sekel. I slutet på 1800-talet inrättades där stadens telegraf varför huset därefter gick under namnet ”telegrafhuset”.
Huset stod kvar en bit in på 1900-talet.
Under skolans utveckling från medeltiden fram till 1800-talet saknas i stort sett all pedagogisk diskussion i arkiven. Under de första decennierna av 1800-talet kom dock något man kallade ”växelundervisning” eller ”Lancastermetoden” att införas i Sverige och därmed även i Enköping.
Den gick kortfattat ut på att eleverna delades in i grupper beroende på vilken nivå de låg. Varje grupp undervisades och vägleddes sedan av en ”monitör”. Monitörerna var ofta äldre elever som fått anvisningar från läraren om vad eleverna i respektive grupp skulle göra. En lärare kunde på detta sätt ha ett större antal elever i sin undervisning och metoden blev sålunda billigare än andra metoder, något som säkert underlättade spridningen av den i landets församlingar. Växelundervisningen kom att leva kvar fram till 1860-talet.
Uppgifter om undervisningsmateriel syns inte så ofta i arkiven. Det finns emellertid en lista med böcker och annat i Enköpings skola från 1837. Böcker om biblisk historia dominerar och förutom läsebok, böcker om geografi och om aritmetik fanns räknetabeller, skiffertavlor (att skriva på), sanddosa (att skriva i) och träpinnar att skriva med. Inget verkar ha funnits i ett antal som räckte till alla eleverna förutom möjligen skiffertavlorna.
Räkenskaperna för skolan i Enköping finns bevarade långt tillbaka i tiden. Där kan man se att en mycket liten del av utgifterna utgjordes av inköp av böcker. Däremot anlitades bokbindare flitigt vilket kan tyda på att de böcker man hade då och då bands om för att återanvändas.