De senaste åtta åren har hon levt så, en tredjedel av tiden i full ensamhet. En stressreaktion gjorde att hon då tog ett beslut.
– Jag gjorde en Leonard Cohen-grej, alltså satte mig i mitt hus i fjällen, helt utan sällskap och yttre påverkan i veckor. Ingen radio, tv, dator eller telefon. Det var bara jag. Först var det jobbigt men då upptäckte jag att jag har ett stort behov av att vara ensam, berättar hon.
De två övriga tredjedelarna i hennes liv gäller däremot det motsatta. Den tiden beskriver hon sig som ”extremt utåtriktad och social”. Då verkar hon ge järnet i det mesta.
– Allt är ju så roligt! Det finns ingen hejd på alla saker jag vill prova på, säger hon.
Under vårt samtal förstår jag att Stella alltid levt på det viset, att hon aldrig låtit sig stoppas av något när hon väl fått en idé.
Vi träffas efter att pubägaren Anders Thool gett över stafettpinnen till kvinnan han kallade äventyraren som arrangerar exotiska resor och jobbar med flyktingungdomar.
– Jasså, sa han så, säger Stella och skrattar men tillägger att ingetdera egentligen är det hon gör just nu.
– Men visst, om nån antyder att de vill åka på en speciell resa så ordnar jag förstås det om de vill. Jag är en ”doer”som fixar saker, säger hon utan att det låter som skryt.
Och innerst inne bor det säkert kvar en liten researrangör i henne, efter alla år då hon själv var ute i världen. På meritlistan står bland annat hästskötare på Cypern, reseledare i Österrike, guide i Tunisien, London, Athen, Rhodos, Bahamas, Florida och Korfu. På de sista platserna hade hon avancerat till platschef i resebolaget Always Tours.
Antagligen var det barn- och ungdomsåren i Liberia som la grunden till Stellas intresse för världen. Styvfaderns jobb, som tagit familjen till landet i Västafrika, gav Stella möjlighet att se saker ur andra perspektiv än det svenska.
– Liberia var paradiset med djungel och vita stränder. Jag hade häst som jag red på varje dag, vi hade hundar, mungos, apor och katter. Vägen till stallet gick genom en mangoallé, berättar hon lyriskt.
Tiden i Liberia tog byskt slut efter en revolution i landet när Stella var 16. Bara tre år senare gav hon sig ut i världen på egen hand.
När hon återkom till Enköping, staden som hon lämnade som litet barn, var hon 32 år. Jobbet på Eknäs runt millennieskiftet fick henne att utbilda sig till behandlingsassistent och på den vägen har det fortsatt.
I 17 år har hon nu jobbat på Westerlundska gymnasiet. Hon började som ungdomskonsulent och coach på Individuella programmet, nu är hon coach på samtliga program.
– Det handlar om olika saker, allt från studieteknik och motivation till samtal om livet. Jag försöker ge ungdomarna redskap för att tänka och handla.
Vilka är de stora problemen i skolan, tycker du?
– Miljön är oerhört tuff med pressen från sociala medier, kompisar och aktiviteter. Jag hör ungdomar säga att de ligger hela nätterna och kollar telefonen för att vara uppdaterade på vad som skrivs på sociala medier. De har svårt att stänga av.
Hon tycker att skolan har en bra struktur med flera olika professioner som jobbar för att ta hand om eleverna.
– Det är ett bra batteri men det gäller för eleverna att förstå att de ska använda sig av det, menar hon.
Några egna barn fick aldrig Stella och hennes man, trots sju provrörsbefruktningar, varav tre som slutade i misslyckade graviditeter.
– En stor sorg förstås men vi gjorde allt vi kunde. Det känns bra att veta det, säger hon.
Utan barn har det Rosenqvistska hemmet dock inte varit. Under en tioårsperiod var Stella och hennes man jour- och familjehem. Under den tiden tog de emot 23 ungdomar, några av dem så länge som 2,5 år i sträck.
– Det var en fantastisk tid. Men tuff. Tyvärr räckte inte energin längre än de tio åren, säger hon.
Stella beskriver sig själv som en livsnjutare som gillar att omge sig med vackra saker. I sitt arbetsrum på skolan har hon tavlor från Afrika, sand från Sahara, snäckor och hästskor från Aruba. Men även hennes hem vittnar om denna ådra.
– Det behöver inte alls vara dyra saker. Mamma har lärt mig att tillverka saker av sånt som egentligen var ämnat för nåt annat. Och pappa har lärt mig att jobba med trä, gärna ute i skogen.
Huset som hon och hennes man bor i har hon varit med och ritat. Det har en mycket speciell design men ändå verkar hon inte särskilt ledsen över att det snart kanske ska säljas.
– Nej, så planerade vi från början. Nu håller vi på att rita ett nytt, säger hon och skrattar.
Vid sidan om jobbet på Westerlundska är Stella också samtalsterapeut, tolvstegsterapeut, sorgeterapeut, kognitiv coach i det egna företaget Terapeut Stella och lärare i kognitiv coaching och terapeut i företaget Life Cap.
Arbetet som sorgeterapeut tycker hon är det mest intressanta.
– Livet innehåller så många sorger, stora som små. När man får verktyg att hantera sorgen hittar man en styrka i den, man blir inte rädd när man drabbas, förklarar hon.
Själv har hon i detta nu stor nytta av dessa verktyg. Tisdagen innan vi träffas var hon tvungen att låta avliva sin älskade rotweilertik Aisha, bara ett år och nio månader gammal.
– Hon var sjuk, det fanns inget att göra, förklarar hon och visar mig en bänk i husets hall.
Där står urnan med Aishas aska intill hennes foto. Som ett litet altare och en påminnelse om den glada, busiga hunden som inte längre finns. Så snart tjälen släpper i marken ska Stella se till så urnan kommer i jorden, vid huset i Ullsjö i norra Dalarna.
Fakta
Namn: Stella Rosenqvist
Ålder: 51
Bor: Bredsand
Familj: Ja
Intressen: Snöskoteråkning, älskar att köra i pudersnö och leka med min sportskoter. Hästar, jobbar som cowgirl på en ranch i Vemdalen där jag bland annat föser fjällkor mellan fäbodarna. Resor - har alltid en eller två resor inbokade, brukar göra 4-6 resor per år. Favoritställena är Thailand, USA och Aruba.
Gillar: Att skapa saker. Jag gillar färg och form och vackra saker
Är: Livsnjutare
Lämnar över stafettpinnen till: Ulrika Beijer
Varför just till henne: Hon har ett stort hjärta och ger så otroligt mycket till alla andra.